stinastorch

Om man går på en gata i Frankrike... eller ja, det behöver nödvändigtvis inte vara i detta land, förutsättningen är att det befinner sig ett flertal fransmän på samma gata som du själv... så gäller det sannerligen att ha huvudet på skaft. Tro inte att du kan strosa runt en lördag och fönstershoppa, prata i telefon, lyssna på iPod, eller i allmänhet filosofera om livets alla goda ting. Nej då. Följden kan bli en armbåge på näsbenet eller en tackling in i närmsta skobutik.

När jag är på väg att möta en person på gatan, exempelvis här i Toulouse, brukar jag resonera och agera på följande vis:

På ca tjugo meters avstånd kommer en fransyska gåendes mot mig. Efter ungefär halva den sträckan börjar jag, som en naturligt inlärd manöver, att sakta dra mig åt höger (högerregeln, ni vet), och förväntar mig följaktligen att den franska flickan gör motsvarande sidoförflyttning. Detta för att undvika en onödig kollision, som kan orsaka knäckt näsa eller brutet revben. Ja, det är ju vad den lilla fransyskan får räkna med om hon stöter ihop med en stabil brud på 184,5 cm. Vad man kan tycka är ett naturligt samspel mellan två rationella individer, fungerar inte riktigt på en fransk gata. Vad kan det bero på?

Under den tid jag vistats här i Toulouse, har jag känt av ett annat sorts klimat jämfört med det svenska.  Jag får uppfattningen av att fransmän har en hårdare och mer individualistisk attityd, just i bemötandet på gatan, medan svenskar mer karaktäriseras av ett kollektivt tänkande och omtänksamhet. Lägg där till jantelagen.

En helt annan sak blir det om man ser till det franska språket, som ju bygger på en stor proportion artighet. Man "niar" folk som är äldre, man inte känner och/eller står högre upp i den yrkesmässiga hierarkin. Fortsättningsvis använder man sig av ett artigare språk vid samtal med dessa personer, dvs. talar i konditionalis. Exempel: Je voudrais un croissant, s'il vous plait = Jag skulle vilja ha en croissant, tack. (S'il vous plait betyder egentligen "om det Er behagar", vilket tydligt visar på den höga graden av artighet).

Hur är det i svenskan då? Jag skulle inte direkt påstå att vi är särskilt artiga i samtal med främligar eller äldre herrar och damer. Svenskan är ett ganska familjärt språk. Eventuellt att vi använder oss mindre av ord som "bahh", "typ", "öhh", när vi är på vår första jobbintervju, exempelvis.

Sammanfattningsvis. Jag kan uppleva fransmännens handlande som relativt otrevligt, mot personer de inte känner på gatan (självfallet inte om du är kund i en affär), medan de använder sig av ett välartat språk. Svenskar, å andra sidan, har ett artigare och vänligare uppförande, men talar däremot inte särskilt hövligt till varandra.

Vad är att föredra? Artig i tal eller handling?

(Nej då, det var inte alls en ledande fråga.)