Dear family and friends!

Tomorrow I will go home to Sweden and I am very much looking forward to it.

I have a sad announcement: I will not continue this blog during my time in Berlin. There are a lot of reasons, but the most important is that I will have so much work to do that I simply do not have time to write, or rather do not find the inspiration to write. If I had more time, I would gladly do it and share you my thoughts, but in this period I will study 99 % of the time, so there are not so many interesting things to tell about my life.

I did a "brave" attempt, we will se if I come back!

I wish you all a Merry Christmas and a Happy New Year, and hope that you will have the time to relax and enjoy the holidays!

HO HO! =)

IT IS SNOWING IN BERLIN TODAY FOR THE FIRST TIME, YEAH!

Climate change or what?

Kära vänner!

Jag har bestämt mig för att göra ett litet uppehåll från bloggskrivandet av två anledningar: Dels kommer jag befinna mig en hel del på resande fot under juni månad, därmed för lite tid i lugn och ro framför datorn, dels behöver jag fundera över mitt syfte med bloggandet, nu när jag hemkommen från Frankrike. Jag funderar på att skriva en blogg på tyska, en förberedelse inför Humboldt. Tråkigt är då att jag tappar 95 % av mina läsare, så vad är då poängen? Jag skall fundera och återkommer inom snar framtid!

Jag lovade dock att ge er en liten utvärdering av de gångna fyra månaderna i Toulouse. Den kommer här:


Utan tvekan har det varit fyra oförglömliga månader: En välbehövlig paus från studierna på hemmaplan, ett tillfälle att få upptäcka en någonting nytt, språkligt och kulturellt, att få prova på hur det är att leva ett annat liv, ett möte med människor från hela världen, att få lära sig ett nytt språk (det vackraste t.o.m., enligt min mening) et. c.

Det som kommer att ge mig många goda minnen för en lång tid framöver, är alla grymt roliga stunder tillsammans med de fantastiska människor, från väldens alla hörn, som jag har träffat i Toulouse. Vänner för livet, helt klart. Det sorgliga och oundvikliga är uppbrottet från dem, ovetandes när eller ens om man kommer träffa dem igen. Jag menar, det inte så att jag tar en weekend i Kina, bara så där. Tur är att det finns otroliga möjligheter till kommunikation via internet, i den globaliserade värld vi lever i.

Jag kan inte heller vara allt annat är nöjd över mina språkliga framsteg. Minns att jag kunde säga några futtiga fraser vid min ankomst, och att jag före min hemresa till Sverige förmådde prata rätt så flytande, dock med en hel del grammatiska fel (men va' gör väl dää?), om vardagliga samtalsämnen (inte bara primära behov).


Ja, det finns mycket att säga om min tid i Toulouse, men jag tycker vi stannar där.

Tills dess att vi ses igen, lev väl!

Hade tänkt att avverka en utvärdering av de fyra månaderna i Toulouse, före min hemresa. Ser inte ut att bli så. Var ute och rände igår, har sömnbrist nu och ska käka på restaurant med en sådär 15 personer om ca en timma. Tomorrow blir det till att storstäda hemma hos tanterna och säga Adjö. Troligtvis blir det när jag åter befinner mig på svensk mark. Som jag brukar säga:

Försmäkta icke, mina kära vänner. Den som väntar på något gott... osv.

PUSS

En himla fin dikt av Claes Eriksson, en sann poet : 

Mmmm
Våren är här
Mmmm
Våren är här

När sipporna blomstra på marken
och jag får bada i norra kvarken

Då är våren här
Mmmmm

Detta saknar jag för närvarande:

• Svensk midsommar i Kungshamn: Skärgårdssill med färskpotatis, dill, gräddfil och naturligtvis en nubbe... eller tre. När det våras i bland bergen till minst tio olika melodier. Att få höra Baladen om Briggen Blue Bird av Hull översatt till tyska av min farbror Gunnar (är tillsammans med bror Rickard, två av de coolaste personerna på detta jordklot).

• Svensk sommar i Bohuslän: Fiskmåsarna. Havsbrisen. Färska räkor på balkongen i solnedgången, tittandes ut över Hållo fyr. Farsans sönderbrända nuna, som ett resultat av en vägran att använda solkräm, eftersom "det bara är till för kvinnor och barn". Plastmor Gunillas kontinuerligt återkommande fras: "Vad varmt det är". Båtturer ut till några klippor, exempelvis Dödholmarna (mycket vackert trots sitt namn), medhavandes "kanalbullar" och kaffe. En promenad på Smögenbryggan med en glass i handen, spanandes på grabbar med sexpack. Fika hos Åhgréns, där det bjuds på fasters välkända Utterkaka, alternativt Utterrulltårta.

• Typisk svensk mat: Bl. a. den redan nämnda sillen, knäckebröd med Kalles, Keso (kanske inte är typiskt svenskt, men likväl saknar jag det), Arlas lättmjölk (börjar tröttna en aning på den steriliserade varianten).

• Min biologiska familj: Allra mest saknar jag mina syskonbarn.

• Min icke-biologiska familj: Ernst, Klas-Love, Matilda, Bertil, Karl-Emil, Karl-Oscar, Roland och Helge.

• Bror Rickards klockrena humor. (Skulle göra mycket för att få åka på en resa tillsammans med honom och farbror Gunnar.)

• Farsans, med jämna mellanrum, återkommande fraser: "Inget får förfaras", "Det var oförtänkt", "Mat ÄR gott", "Nu är det såhär att jag är läkare...", "Das ist eine alte und beliebte Tradition ja...".

• Att bli väckt kl 06.30 på morgonen, då far tycker att jag sovit tillräckligt, med ett antal olika metoder: Bestämda gångturer runtom i huset, en Reveille, högstämda sånger av diverse olika kompositörer och genrer, marchmusik från datorn, visslande, spikande et. c.

• Farbror Gunnars fantastiskt spännande och detaljrika historier om krigsfartyg under andra världskriget och nogranna beräkningar om olika existerande förhållanden på jorden. Exempelsvis, kan han på mindre en fem minuter, på en höft naturligtvis, räkna ut för hur stor del av jordens totala metanutsläpp kossornas flatulerande står för, genom att först beräkna hur mycket en kossa fiser ut, därefter multiplicera det med hur många kossor det i genomsnitt befinner sig per kvadratkilometer och sist göra ytterligare en multiplikation med jordens totala yta. På så sätt kan man alltså beräka hur mycket kossan bidrar till att förstärka växthuseffekten. Ett matematiskt snille, min farbror.

Naturligtvis saknar jag Krabban också, som har födelsedag idag. GRATTIS! 20 år var det va?

Jag kan glädjande meddela att jag har lärt mig följande fraser idag:

Franska - Direktöversättning - Denotation

1. Faire ses choux gras - Göra sina feta kålhuvuden - Dra fördel av någonting.
2. Avoir du pain sur la planche - Ha brödet på plankan - Ha mycket arbete att uträtta.
3. Faire monter la mayonnaise - Ta upp majonäsen - Bli mer och mer arg.
4. Etre dans le pétrin - Vara i knipa - Vara i knipa, helt enkelt.
5. Couper la poire en deux - Dela päronet mellan två - Ja... dela.
6. Avoir la moutarde qui monte au nez - Ha senapen som går uppför näsan - Känna hur ilskan och irritationen stiger inom en.
7. Mettre son grain de sel - Lägga/Placera sitt saltkorn - Lägga sig i allt.
8. Ce n'est pas du gateau/de la tarte - Det är inte kakan/tårtan - En sak eller situation som är svår att hantera.
9. Ca ne mange pas du pain - Det äter inte brödet - Det fordrar inte en stor insats. Det är enkelt, helt enkelt. =)
10. Mettre de l'eau dans son vin - Hälla vatten i sitt vin - Anpassa sitt yttrande, sina handlingar efter andra. Vara mer medgörlig, mindre resolut.
11. Etre mi-figue mi-raisin - Vara hälften fikon, hälften druva - Vara tvetydig.
12. Tourner au vinaigre - Vrida/vända sig åt vinägern - Gå snett.
13. Mettre la main à la pate - Sätta handen i pastan - Delta, hjälpa till.

Okej, jag erkänner att jag någongång kan ha dramatiserat mina utläggningar om fransmän och deras beteende. Likväl blir det ju mycket roligare då. Vad som dock inte har överdrivits, ens en liten smula, är deras parkeringsvanor.



Ni kanske tror att detta fordon är påväg att köra mot förbjuden infart, men nej då, det står parkerat där... med varningsblinkern på, naturligtvis. INCROYABLE!




Gatu-underhållning i Toulouse. En turk under ett skynke, som liknar en för mig okänd fågelart, klappandes med tränäbben till någon slags orientalisk musik... i otakt. GÉNIAL!

Emellanåt är känslan av nostalgi extra påtaglig. Som idag. Förmodligen beror det på att en hemresa stundar, man längtar efter de personer och ting som ligger en varmt om hjärtat och vill minnas gamla goda tider.

Jag minns tiden före tonåren, då mormor och morfar fortfarande levde. Mormor lagade jättegod, översockrad havregrynsgröt, som jag åt med ännu mer socker, lingonsylt och röd mjölk. Brukade ofta busa med morfar och gömma hans glasögon och tofflor, medan han sov. Det blev ett jäkla liv, men jösses vad roligt det var. Han kallade mig "Du lilla där med pudersocker på". Saknaden efter dem är stor. Det är nog förklaringen till jag hela tiden försöker hitta en ny mormor och/eller morfar. Tråkigt nog kommer det inte att bli damen jag bor hos nu, det klickar helt enkelt inte mellan oss.

Saknar också somrarna i segelbåten Matilda i Hunnebostrand, fiskmåslätena, ljudet från vattnet som skvalpade mot båten, farsans något nyttigare havregrynsgröt med russin, istället för ett kilo socker, syrrans ständiga gnäll på att jag snarkade (lite synd), pizzan i båten vid Bella Gästis m.m. Bohuslän ligger mig verkligen varmt om hjärtat. Jag har spenderat varenda sommar där (numera i en stuga i Kungshamn, vilket inte är fy skam det heller), med undantag från 2008. Tro mig när jag säger att det inte finns ett bättre ställe att tillbringa månaderna juni, juli och augusti.

Längtar även efter tiden då basket var prioritet nummer ett och man fortfarande ansågs som en lovande talang. Hängde jämt i Linghallen och sköt, samtidigt som jag spanade in pojkar -83 och -84:s träningar. Bodde ju precis över gatan. Minns alla roliga cuper med NUBF f-86, -85 och -84 samt Dolphins f-87. J-SM guldet 2004!

Gamla goda tider det.

Puss

Jag kommer i det följande konstruera världens hittills längsta mening. Typ.

Håll i er.

Kan ni föreställa er 5 * 3,5 timmars franskaundervisning i veckan, med en kinesisk katolsk präst, som större delen av lektionen verkar vara i kontakt med Gud, då han konstant tittar upp i taket när han försöker prata franska, något som jag tvivlar på är franska, eftersom jag oftast inte alls förstår vad han talar om, därför att han mumlar, allmänt flummar, tar evigheter på sig att avsluta en utläggning och har en irriterande kinesisk accent, OCH en ryska, som verkar vara en hypernervös typ, pratar med extrem rysk brytning, sliter av sig hårstrån varje gång hon får ordet och använder luftrummen mellan fraserna, då en normal människa är tyst, till att säga: ”…öh…öh…ahh...öh..." ?

Jag tycker att man bör placera dem två ensamma i ett rum, så att de får tala ut, på ryska, kinesiska, franska, vad du vill, och på så sätt trötta ut varandra. Därefter kan de få vara med på lektionen.

Okej, jag är en elak människa.

Men jag kan leva med detta faktum.

Trevlig fredagsafton!

Om två veckor befinner jag mig på svensk mark! Är det inte helt crazy, alltså? Ser fram emot detta oerhört mycket.

Förväntar mig limousine, röd matta, fanfar, skumpa och en cadeau vid min ankomt. 28 maj, kl 9.25, Skavsta flygplats. Vet alla var det ligger? Tänkte att det är bäst att förvarna i relativt god tid, så att alla mina fans kan göra sig redo. Det är väl inte för mycket begärt?

Det kostar att ha Stina frånvarande i fyra månader.

Hör ni?

Att prata franska skapar stundom frustration hos mig. Det är emellertid en naturlig känsla, när man är i färd med att lära sig ett nytt språk, dag ut och dag in. Men den känslan är likförbannat en pain in the ass. BIG TIME.

Har en kompis på Alliance Francaise, som började på nivå ett i mars. Han hade läst lite franska tidigare, men var praktiskt taget nybörjare. Redan första gången vi talades vid, envisades han med att prata franska, trots att det gick väldigt trögt. Men det gick. Jag själv, som då befann mig på fjärde nivån, minns att jag tog till engelskan så fort jag inte hittade det ord eller uttryck jag ville använda. Inget bra tillvägagångssätt.

Jag tycker, även om omständigheterna har förbättrats markant från dag ett här i Toulouse, att det ännu är svårt att enbart försöka uttrycka sig på franska, om man samtalar en längre stund och om djupare saker än primära behov. Vill man tala ut om något, vilket jag ju gärna gör, kan ni föreställa er hur oerhört frustrerande det är om man bara kan ta till franska ord. Lägg där till att jag är en person, som gillar att skämta, använda ironi och komma med spontana uttalanden. Knappast möjligt. Dessutom har jag en tendens att vilja prata fort, dels för att jag har änna dåligt tålamod, dels för att jag helt enkelt inte står ut med tanken att personen som lyssnar kan tröttna, alternativt falla i sömn, innan jag ens hunnit avsluta meningen. Sett ur detta perspektiv, kanske man kan få en förståelse för att jag ibland väljer att ta till engelskan.

Det absolut optimala vore emellertid att bara bestämma sig för att man enbart ska prata franska. Skita i alla övriga omständigheter, alltså. Ca veut dire, man ignorerar att man kommer att bli missförstådd ett oräkneligt antal gånger under de första månaderna, liksom kommer att känna frustation allt som oftast, i princip aldrig kan vara spontan, ej heller särskilt djup i sina uttalanden (primära behov och väderleksförhållanden, liksom) et. c. Man är medveten om att detta är helt naturliga och nödvändiga omständigheter, det gäller bara att bita ihop och acceptera. Tala ut får jag göra senare.

Eller så tar man den enkla vägen, som också kommer att resultera i att det tar mycket längre tid att lära sig språket, något som jag ofta har gjort av ovan nämnda anledningar. Det skäms jag nu lite för.

Snubben, nämnd i andra paragrafen, sa någonting mycket vist till mig en gång för ett okänt, men inte alltför stort, antal veckor sedan: "Du kommer aldrig nå den punkt, då du kan uttrycka dig "djupt" om saker och ting, om du inte hela tiden strävar efter att hitta dessa formuleringar på franska". Ja, något i den stilen. Det är också förbaskat sant. För övrigt resulterade hans envisa attityd i att han fick hoppa över en nivå, från två direkt till fyra. Det sparade honom en sådär 400 euro.

Natti natti!

Hej allesammans!

Åter tillbaka i Toulouse, välbehållen, men helt slut. Nu får det vara nog med flängande från den ena fläcken på kartan, till den andra. *pust*

Har, trots detta konstaterande, haft en angenäm helg. Helt lysande, till och med. Det finns mycket att berätta, men jag tänker ta även detta tillfälle, till att försöka uttrycka mig koncist. Får se hur det går.

Jag åkte alltså på ett läger (le RKGE = Rassemblement Kayakiste des Grandes Ecoles), med ca 160 ingenjörstudenter från tre olika städer i Frankrike. 160 studenter, det ni!

Då undrar ni kanske hur i hela friden jag hamnade i denna "lilla" skara? Jo, det var nämligen så att en polare på Alliance Francaise, en skottländka närmare bestämt, känner en snubbe, som läser detta ingenjörsprogram. Och vei fick åaka mää! Det var alltså jag, en skottländska, en kines och en colombianska tillsammans med denna lilla samling studenter.

Detta läger ägde rum någonstans ute i det fria, norr om Montpellier (kommer inte ihåg namnet på orten, men vi kan säga "landet") i en skogsdunge, vid en lååång flod och höööga berg. Där slog vi på fredagen upp våra tält och gjorde oss i ordning för den första aktiviteten på agendan: Accrobrance. Det innebär att man klättrar i träd, helt enkelt. Med en säkerhetslina ska man förflytta sig på linor, mellan träd (se bilder nedan), som utgör olika banor. Det fanns fyra nivåer och jag lyckades klara av den näst högsta! Det var ju trots allt min första gång. Helt galet roligt! Minns inte när jag fick en sådan enorm energikick senast.

Rekommenderas!





På lördagen och söndagen paddlade vi kajak på en sträcka av sammanlagt 32 km, 16 km på en dag, alltså. En av anledningarna till att jag känner mig aningen schleten för tillfället. Frusen också för den delen. Man var ju blöt under minst fem timmar, dels pga. att sträckan var lång, dels för att jag och min partner colombianskan var en (två) ut av de första i mål, av 160 studenter, dvs. jag fick vänta förbaskat länge. Fransmän är allt bra långsamma och jag e inte bitter över det. Hur som helst var paddlandet genialt. Naturen runt omkring var helt magnifik. Kände mig ett tag som en hobbit i Sagan om Ringen, där jag satt i min kajak och gled fram över den glittrande floden, i den djupa dalen, med strålande solsken och grodläten. Det tar emot enormt mycket att jag inte kunde ta bilder, då risken var överhängande att jag skulle tappa kameran i vattnet.

Viktigt att lägga till här är att vi var tvugna att bestiga ett helt berg efter första dagen, för att ta oss till bussen, och fy satan (ursäkta språket) vad jobbigt det var. Tänk er en backe med approximativt 45 graders lutning (nej, jag överdriver faktiskt inte). =) Tänk er därefter att det tog omkring 40 minuter att gå upp för den. Galet jobbigt. Därefter fick jag vänta 1,5 timmar tills de sista studenterna hade pallrat sig upp.

Sedan kan man ju lägga till att det var "open bar" två kvällar i rad, dvs. gratis spirituosa. Ja, ni kan ju tänka er hur det gick. Det var ett gäng studenter om ca 30 personer, från Belfort i östra Frankrike, som gick runt konstant onyktra i tre dagar. Jag fattar inte hur de lyckades. Fest till femtiden på morgonen (jo, de höll mig vaken), uppstigning vid åttatiden, för att paddla kajak. Två dagar i rad. Ett himla roligt gäng. De lärde mig Fader Abraham-visan, på franska:



LE PÈRE ABRAHAM

Le père Abraham, il avait seize enfants, il avait seize enfants, le père Abraham.
Ils ne parlaient pas, ils ne souriaient pas.
Ils faisaient toujours comme ca...

De la main droite...
De la main gauche...

Und so weiter und so fort.


Ja, det där var kanske inte den mest kortfattade text jag skrivit i mitt liv, men what the hell...

Ajöken!

Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för er. Många reflektioner om saker och ting mellan himmel och jord. De viktigaste orsakerna till att jag inte lyckas med det är:

1. Jag kommer på en rolig sak när jag befinner mig någon annanstans än framför datorn och har sedan glömt bort det, eller snarare, "tappat" kreativiteten när jag väl slagit mig till ro i mitt rum. Detta är något som frustrerar mig oerhört mycket. Jag antar att lösningen är att skriva ner tankarna direkt på ett papper, men ofta är jag för lat för detta.

2. Ni som känner mig, vet att jag ställer höga krav på mig själv och inte mindre när jag skapar mina blogginlägg. Det betyder att jag vill att det ska vara välskrivet, koncist och roligt formulerat. Att det ska vara vettigt sätter jag inom parentes. =) Rent ut sagt avskyr jag att kallprata, att skriva om alldagliga saker på ett alldagligt sätt, om ni förstår vad jag menar. Fy och blä. Allt detta får konsekvensen att jag ibland drar mig för att skriva, om jag inte är på ett relativt bra humör och har bra självförtroende för stunden. Likaså får det följden att det tar mycket längre tid att formulera ett inlägg, vilket gör att jag ibland inte ens orkar börja skriva.

Frustration.

En av anledningarna till att jag började blogga var i syfte att öva på mitt skriftspråk, liksom förmå mig själv att skriva även i de situationer då jag inte känner mig "i form". I de lägen då jag är på sämre humör, har mindre lust, har sämre kreativitet et. c. Det kan få er att tänka, att man väl bloggar av ren frivillighet och att det inte ska vara ett måste. Så är inte fallet. Jag bloggar av ren frivillighet. Det jag menar är att det förmår mig att sänka kraven och jag "blir tvungen" att publicera texter, som jag kanske inte är så nöjd med. Bra träning inför kommande uppsatsskrivningar o.dyl., då jag knappast kan skylla på att vara i dålig form. Även om jag inte lyckas skriva ner allt jag vill få sagt och även om jag kanske inte formulerar mig på ett finurligt sätt idag, får det duga ändå. Precis som jag känner i denna stund. Jag kämpar med att förmedla poängen, att skapa en röd tråd, som slutligen skall knyta ihop påsen.

Men jag är inte nöjd. Som vanligt.

Jisses, så här öppen har jag aldrig varit på min blogg. Det var så dags!

I morgon åker jag till Montpellier och återkommer söndag kväll. Ska paddla kajak och klättra i träd. Uppdatering + bilder kommer, så som traditionen bjuder, att publiceras efter min rentré.

Tills dess... lev väl, för tjyven!

Knoppade tolv och en halv timma inatt. Vad säger ni om det? Snacka om "fin-sleep", som min käre plastbroder brukar benämna en riktigt djup sömn, innehållande positiva drömmar. Var rätt groggy imorse, ujjejuj! Varför denna långvariga dvala, undrar ni säkert. Ja, det vanliga nattsuddandet natten före (dagens ungdom, alltså), följt av ett tidigt avgående tåg mot Toulouse.

Än har inte mina två damer här hemma synts till. Det oroar mig litet. Före min avresa till Paris sa de, att de skulle ta en vända till sommarhuset i Spanien, men har inte kommit tillbaka än. Det är ju sena timmen på måndagen och de har väl ett jobb att sköta här hemma? Märkligt. Jag skulle också behöva tvätta, vilket jag inte gjort på över tre veckor! Förstår om ni där hemma, speciellt plastmor, börjar oroa er över min hygien, men jag har faktiskt handtvättat några gånger.

Idag började jag nivå sex på Alliance Francaise. Upplevde en måttlig motgång när det visade sig att den nye läraren är betydligt strängare och mindre glad än min föregående, mesiga och läspande lärarinna på nivå fem. Jag är lite sur på henne, för att hon var för snäll och använde sig ut av alltför lättsamma undervisningsmetoder. Idag kändes det som att jag hoppade upp ett gigantiskt steg till nivå sex, när jag fick uppleva den nuvarande lärarens sätt att lära ut. Måste verkligen ta mig i kragen om detta inte ska barka åt skogen.

Det återstår mindre än fyra veckor tills dess att jag kommer hem. Säg mig, hur känns det?

HEJ DÅ!

Tjingeling, så här på söndagseftermiddagen i maj månad. Är det inte fantastiskt att våren nu är kommen? Sol, gröna blad, vårkänslor, schyst solbränna... aaahhh!

Tillbaka efter en helball helg i Frankrikes huvudstad. Skall inte klaga.

...

Förutom en ömmande stjärt, skoskav på höger respektive vänster lilltå, samt häl. Jag e inte bitter över det faktum att mina relativt nyinköpta, ÄKTA Converse skor tydligen bara är till för sträckor mellan hemmet och en närliggande matbutik. Nej, de är då inte till för lite längre promenader, som den runda jag avverkade igår: Sacré-Coeur - Triumfbågen - Eiffeltornet - Hotel des Invalides - Notre Dame (observera att jag bara passerade dessa sevärdheter, ej inträdde). Minst 10 km. Ja, det var en hästrunda som jag skulle vilja kalla Duga.

Ömmande stjärt och skavsår var dock knappast något som förstörde stämningen för, ej heller hindrade, en viking.

Tillbaka två dagar, dvs. torsdag och Valborgsmässoafton, som firades med ett gäng svenska studenter (en del av dem från samma program i Uppsala) och en mexikan (utan svininfluensa) i en park söderut. En kraftigt försenad champagnefrukost, kubb, pokulerande, socialiserande, baguett- och ostförtäring och mycket, mycket mer, ända fram till kvällskvisten. Senare höll den svenska ambassadören ett vårtal på franska, om syftet med denna gemytliga, men ack så utmattande tradition, varpå de klassiska vårsångerna framfördes av någon sorts blandkör, till min stora förvåning INTE på franska. Likväl var jag väldigt nöjd vid det tillfället. Blev till och med lite rörd när jag fick höra Studentsången. Nostalgi!

Denna helg får helt klart 5 av 5 solar.








En fet duva som ville ha ut av min sandwich, vilket den inte fick.







Ett gäng, som vanligt begeistrade, japaner... eller är de kanske kineser? Ser inte skillnad.

Paris, onsdag - söndag. Sevärdigheter. Flanerande på Champs-Élysées, skubbande upp och ner i Eiffeltornet och Triumfbågen. Hattrullande i form av valborgsfirande, med ett gäng svenska studenter och en mexikan. Ja, han ska alltid med, varthän jag än åker. Som en iller typ.

Jag lyckades till slut få tag på en soffa, till en polares polare. En GOD vän till min polare. Ska bli en intressant upplevelse att kvartera hos någon jag aldrig tidigare träffat. Kan gå åt fanders. Kan också visa sig vara en riktig hit. C'est la vie. Det är ju trots allt gratis och han bor inte i förorten. Göran kan vara lugn, med andra ord.

För en kort stund sedan frågade jag mormor om hon kommer att sakna mig när jag är borta. "Je vais te manquer?" Hon svarade raskt: "Non!" Det sårade mig litet. Har vissa svårigheter att tina upp henne. Jag har provat det mesta, men lyckas inte få henne på fall med min charm och ödmjukhet. Icke.

Hörs på söndag och ha det nu riktigt feint!

PUSS

Voila!

Back on track, som jag brukar säga. Tillbaka på spåret. Wieder auf dem Weg. Je suis de nouveau au chemin... eller nåt.

Nu stundar en liten resa till Paris, onsdag till söndag. Jag ska få åka TGV! FINALEMENT, säger jag bara. Ni vet, det där snabbtåget, som går i typ 300 km/h. As ballt liksom.

Det enda jag oroar mig för, för närvarande, är var jag ska slagga. Ja, vandrarhemmen i Paris är ganska dyra, i alla fall ur en fattig students perspektiv. Därför, genom ett tips från en dansk polare på skolan, har jag nu registrerat mig på couchsurfing.com. Jag är alltså nybliven Couch Surfer. As ballt liksom.

För er som inte vet vad det är, kan jag kort berätta att man går med i ett gigantiskt, världsomspännande nätverk, skriver en presentation om sig själv, erbjuder och/eller efterfrågar en soffa att GRATIS slagga på under sin vistelse, var som helst på jordklotet. Det kan låta ganska, för att inte säga mycket, suspekt att man tillhandahåller sovplats till personer man aldrig tidigare träffat, bara så där. Det tyckte jag också när jag hörde det, men så är det ingalunda. Man söker personer och kollar deras referencer, dvs. vad personer som tidigare slaggat där skrivit om personen i fråga. På så sätt kan man få en relativt pålitlig uppfattning om vem man har att göra med.

As ballt liksom.

Ja, det är vad jag sysselsätter mig med för tillfället. Än så länge bara ett svar från en snubbe ute i Paris förort, vilket låter lagom intressant. Jag avvaktar. Annars får det väl bli ett dyrt vandrarhem, vilket innebär att jag definitivt kommer att få driva på sparlåga några veckor därefter. Panta burkar kanske.

Sånt man får ta här i livet.

Adjöken!

Ich habe es geschafft!

Nu kan jag leva några dagar till.

Humboldt here I come!

Försmäkta icke, kära vänner. Jag håller på att förbereda mig inför detta förbaskade språktest, därav min frånvaro. Jag ber om ursäkt för detta, men min spontanitet och kreativitet, ja helt enkelt min förmåga att åstadskomma ett någorlunda läsvärt blogginlägg på svenska, är för närvarande inte vad den borde vara. Jag är nervös och vet inte alls hur detta kommer att gå. Jag har dock mentalt förberett mig för såväl en kalldusch som ett lyckorus. Jag hoppas innerligt på det senare.

Återkommer senare med besked.

Håll tummarna!