stinastorch

Paris, onsdag - söndag. Sevärdigheter. Flanerande på Champs-Élysées, skubbande upp och ner i Eiffeltornet och Triumfbågen. Hattrullande i form av valborgsfirande, med ett gäng svenska studenter och en mexikan. Ja, han ska alltid med, varthän jag än åker. Som en iller typ.

Jag lyckades till slut få tag på en soffa, till en polares polare. En GOD vän till min polare. Ska bli en intressant upplevelse att kvartera hos någon jag aldrig tidigare träffat. Kan gå åt fanders. Kan också visa sig vara en riktig hit. C'est la vie. Det är ju trots allt gratis och han bor inte i förorten. Göran kan vara lugn, med andra ord.

För en kort stund sedan frågade jag mormor om hon kommer att sakna mig när jag är borta. "Je vais te manquer?" Hon svarade raskt: "Non!" Det sårade mig litet. Har vissa svårigheter att tina upp henne. Jag har provat det mesta, men lyckas inte få henne på fall med min charm och ödmjukhet. Icke.

Hörs på söndag och ha det nu riktigt feint!

PUSS

Voila!

Back on track, som jag brukar säga. Tillbaka på spåret. Wieder auf dem Weg. Je suis de nouveau au chemin... eller nåt.

Nu stundar en liten resa till Paris, onsdag till söndag. Jag ska få åka TGV! FINALEMENT, säger jag bara. Ni vet, det där snabbtåget, som går i typ 300 km/h. As ballt liksom.

Det enda jag oroar mig för, för närvarande, är var jag ska slagga. Ja, vandrarhemmen i Paris är ganska dyra, i alla fall ur en fattig students perspektiv. Därför, genom ett tips från en dansk polare på skolan, har jag nu registrerat mig på couchsurfing.com. Jag är alltså nybliven Couch Surfer. As ballt liksom.

För er som inte vet vad det är, kan jag kort berätta att man går med i ett gigantiskt, världsomspännande nätverk, skriver en presentation om sig själv, erbjuder och/eller efterfrågar en soffa att GRATIS slagga på under sin vistelse, var som helst på jordklotet. Det kan låta ganska, för att inte säga mycket, suspekt att man tillhandahåller sovplats till personer man aldrig tidigare träffat, bara så där. Det tyckte jag också när jag hörde det, men så är det ingalunda. Man söker personer och kollar deras referencer, dvs. vad personer som tidigare slaggat där skrivit om personen i fråga. På så sätt kan man få en relativt pålitlig uppfattning om vem man har att göra med.

As ballt liksom.

Ja, det är vad jag sysselsätter mig med för tillfället. Än så länge bara ett svar från en snubbe ute i Paris förort, vilket låter lagom intressant. Jag avvaktar. Annars får det väl bli ett dyrt vandrarhem, vilket innebär att jag definitivt kommer att få driva på sparlåga några veckor därefter. Panta burkar kanske.

Sånt man får ta här i livet.

Adjöken!

Ich habe es geschafft!

Nu kan jag leva några dagar till.

Humboldt here I come!

Försmäkta icke, kära vänner. Jag håller på att förbereda mig inför detta förbaskade språktest, därav min frånvaro. Jag ber om ursäkt för detta, men min spontanitet och kreativitet, ja helt enkelt min förmåga att åstadskomma ett någorlunda läsvärt blogginlägg på svenska, är för närvarande inte vad den borde vara. Jag är nervös och vet inte alls hur detta kommer att gå. Jag har dock mentalt förberett mig för såväl en kalldusch som ett lyckorus. Jag hoppas innerligt på det senare.

Återkommer senare med besked.

Håll tummarna!

Scheisse.

Jag måste tydligen klara ett språktest i tyska för att komma in på Humboldt nästa höst. Det hade jag inte räknat med. Trodde att det räckte med det intyg jag skickade, om att jag spenderat ett år i Tyskland och medverkat i skolundervisning där. Min plan var att ägna instundande sommar åt att ”sätta mig in” i det tyska språket igen. Nu visar det sig att jag måste göra ett språktest före 15 maj, dvs. under mindre gynnsamma omständigheter, när jag har full fokus på franskan och inte använt mig av det tyska språket på länge. Känns väl så där...

Men det ska jag väl greja?

Ångest.

Pectoralis major: 15 * 3 reps. Biceps brachii: 15 * 3. Triceps brachii: 10 * 3. Deltoideus: orkade bara 12 * 3. Latissimus Dorsi: 15 * 3.

Adrenalin, endorfiner et c.

Några avslöjande blickar från fransoser.

Stretch.

Kroppsintvålning med en honungsdoftande duschcrème.

Och så en bastu på det. Mmm...

Känner hur svettdropparna sakta rinner ner för kinden. En känsla av välbehag och munterhet.

Bara ölen som fattas.

Fast jag tycker ju ändå inte om öl så att ehh...

Schyst eftermiddag.

Jag har bestämt mig för att sluta bita på naglarna. För gott.

Ja, ni ska veta att det är ett stort beslut för mig och det kommer att bli tufft. Riktigt tufft.

Så länge jag kan minnas har jag tuggat på naglarna. Lång tid, med andra ord. Det har mest funkat som en avstressande- och "få-tiden-att-gå-sysselsättning". Om jag var nervös inför en tenta t. ex., lugnade det mig.

Jag är ju en person som ogillar att vänta, vad det än är. Oftast kan jag förmå mig att undvika sådana situationer genom erfarenheten, planering och noggrant strategiskt tänkande. Om jag har en rendez-vous med spanjorer, colombianer eller mexikaner anländer jag antingen en halvtimma senare, alternativt bestämmer träffen en halvtimma tidigare. Jag går och handlar när det generellt sett är mindre folk i affären, för att undvika långa köer. Und so weiter und so fort.

Dock, i de situationer då jag verkligen måste vänta och det inte finns någon meningsfull aktivitet att fördriva tiden med, fungerar nagelbitningen alldeles utmärkt. Exempelvis, har det alltid varit en suverän sysselsättning att göra på gymet, mellan bänkpressrepetitionerna.

Genom åren har det varit ett väldans tjat från päronen: "Sluta upp med det där, det ser inte bra ut". Då har jag tänkt så här: "De ska för bövulen vara tacksamma att jag inte röker, färgar håret rosa, piercar mig i underläppen, tatuerar mig på skinkan eller annan kroppsdel, missbrukar droger och alkohol et c. Bita på naglarna is väl not such a big deal liksom?

Det som emellertid fick mig att ta detta enormt viktiga beslut, var att jag häromdagen gjorde en fasansfull upptäckt. Jag skulle betrakta mina vackra vita gaddar i toalettspegeln och fann den ena av mina framtänder vara rejält nedslipad. Först kunde jag inte förstå hur detta var möjligt, men efter några minuters reflektion insåg jag att det måste ha att göra med mitt frekventa nageltuggande.

À ce moment-là beslutade jag mig att upphöra med denna sysselsättning, som så länge legat mig varmt om hjärtat. Ja, man vill ju inte bli tvungen att skaffa en sådan där "entandprotes", ni vet. Uschaaan döhh!

Nu anser jag att Göran har fått nog med uppmärksamhet. Någon måtta får det väl ändå vara.

Jag skulle vilja återkomma till mina reflektioner kring fransmäns attityd gentemot en på gatan (se inlägg "Artig i tal eller handling" från 8/4-09).

När jag tänker efter så är det en ganska positiv företeelse, om jag ser det ur mitt eget perspektiv. Jag menar, det ger mig det ypperliga tillfället att tuffa till mig. Jag kan ju vara ganska mesig ibland. Ni som känner mig väl vet att jag är en självkritisk person, liksom har en benägenhet att vilja vara folk till lags, något jag försöker jobba med dagligen. Nu har jag chansen! En armbåde hit, ett krokben dit, en tackling in i lyktstolpen, eller två. Fransmännen skall minsann få veta var skåpet ska stå. Jag ska bli en tjej med stenhård attityd. En tuff brud i lyxförpackning.

Lika tuff och cool som tanten på bilden.






Jag tänkte köra över dem med denna typ av transportmedel, vad det nu är, om så skulle bli nödvändigt.

GRATTIS GÖRAN, 64 ÅR!

Eftersom du fyller år idag och trots allt är mitt största fan, skänker jag dig en hel dag i rampljuset!

Litet bekymmer.

Förutom det faktum att jag för närvarande befinner mig i ångesttillstånd, orsakad av påskens chokladkonsumtion.

Ja, det är min frisyr.

Häromdagen gick jag till frissan. Den var en spanjor, som endast kunde tala spanska och franska. Inte engelska alltså. Jag tänkte väl att det ändå skulle vara möjligt att få fram den enkla informationen, att jag endast ville klippa de slitna topparna, dvs. det absolut nödvändigaste. Men icke. Snubben kapade TIO CM (!!!). Var det verkligen nödvändigt?

Visserligen var det över fem månader sedan jag besökte frisören senast, vilket emellertid är en fullkomligt normal tidslängd, enligt min mening, att inte gå och klippa sig. Onödig utgift, helt enkelt. Likaså är jag, sedan många år, en rutinerad användare av plattången. Denna dåliga vana har dock sitt berättigade skäl, nämligen att jag har självlockigt hår - nästintill afrokrull. Fågelbo, om man så vill det. Så visst, håret var väl rätt så slitet. Men tio cm? Tragedi. Missöde. Katastrof. You name it.

Ja, numera liknar jag en pudel. En brunpälsad kungspudel.

 

Gott folk!

Jag hoppas att påsken har varit till er belåtenhet. Likaså hoppas jag innerligt att ni inte har frusit, varit ensamma och framförallt inte gått hungriga, för det skulle ju vara ytterst tragiskt.

Själv har jag varken frusit, suttit ensam eller svultit. Tvärtom. Det har blivit en hel del mat-, liksom dryckesförtäring. Jag skall heller inte förneka att en betydlig mängd choklad har konsumerats. Den naturliga konsekvensen av detta blir några veckor i konstant ångesttillstånd, varpå sex månaders disciplinerad äppel-, morot-, och tonfiskbantning följer, troligtvis med en del återfall. Tråkigt, men det är en verklighet jag har fått finna mig i.

Fransk påsk var det ja. Att jag med jämna mellanrum ska få för mig att tappa tråden, den röda alltså, det kan jag inte riktigt förstå. Hur som helst.

Då majoriteten av Frankrikes befolkning är katoliker och endast några procent sluter sig till protestantismen, skiljer sig påskfirandet en del från det svenska. För oss nordbor, som är mer frikyrkliga, har väl påsken i högre grad kommit att innebära en tid för gemenskap med familjen i samband med ett kopiöst godisätande, medan den för katoliker har en starkare religiös innebörd, dvs. Jesu död och uppståndelse.

I många generationer har man lurat i franska barn historien om hur kyrkklockorna från Vatikanen dånar ut sitt påskbudskap över jorden, och hur det ur klockorna flyger små chokladägg, som sedan landar i trädgårdarna i Frankrike. På påskdagen släpps alla barn ut för att leta efter dessa chokladägg. Sedan ska de äta tills de får ont i magen. Nåja, franskt påskfirande innebär, även det, ett ofantligt godisätande. För barnen alltså. De äldre bör kanske ha sin blodsockerhalt i åtanke.

Ett rännande efter chockladägg i trädgården var väl inget jag blev ilurad att göra, däremot fick jag uppleva en traditionsenlig påskmiddag på annandagen, bestående av lamm, som tydligen är så franskt som det kan bli. Fråga mig inte varför.

Till min stora glädje fick jag även träffa Cecilias far, Pascal Rolland, som numera har blivit en av mina idoler. Jo visst! Det var nämligen han som legaliserade Absinthen (spritdryck) i Frankrike 1999, från att ha varit förbjuden i hela 85 år. Coolt va? Lika glädjande, om inte mer, var det att få ett exklusivt smakprov på denna osötade spritdryck. Här får man vara med om grejer alltså.

Ja, det var sannerligen en påsk som föll mig på läppen, det må jag säga.

Au revoir!

Påsken, och allt vad det innebär, kommer att högtidlighållas i Aix-en-Provence tillsammans med Roland (Cecilia Rolland) och hennes familj. Det ska bli mycket trevligt och intressant att få uppleva ett franskt påskfirande.

Naturligtvis kommer en utförlig rapport när jag återvänder på tisdag kväll.

Kanske hör jag av mig före dess, vem vet?

GLAD PÅSK!

Ps. Igår fick jag det glada beskedet att jag blivit antagen till Statskunskap B vid Humboldt Universität i Berlin nästa höst. Hur roligt som helst! Ds.

Man skulle kunna få uppfattningen att jag har något emot Frankrike, dess kultur och folk. Så är det på intet sätt.

De har god ost och utsökt vin här. Något som på alla sätt och vis faller en riktig gourmet, som jag själv, på läppen. Likaså finner jag ingen anledning att anmärka på fransosernas utseende i allmänhet. Det mörka håret, för att inte taaala om de bruna ögonen, som man skulle kunna drunkna i. Möjligtvis kan de vara lite kortväxta... men ingen är ju perfekt. Det är ju inte heller så att jag inte tycker om baguetter och chokladcroissants. På intet vis. Dock bör jag helst undvika den sortens förtäring, för mitt eget bästa.

Det som hittills charmerat mig allra mest är naturligtvis att man pratar ett så vackert språk. Det vackraste i hela världen, enligt min mening. Jag längtar efter den dagen, då jag kan sitta med en fransos i knät (ja, tvärtom skulle väl knappast vara realistiskt?), ett vinglas i den ena handen, en ostbit alternativt vindruvsklase i den andra, och läsa franska dikter av Guillaume de Machaut, därefter berätta om alla mina djupa känslor för honom. På franska.

Det skulle vara grejer det.

Om man går på en gata i Frankrike... eller ja, det behöver nödvändigtvis inte vara i detta land, förutsättningen är att det befinner sig ett flertal fransmän på samma gata som du själv... så gäller det sannerligen att ha huvudet på skaft. Tro inte att du kan strosa runt en lördag och fönstershoppa, prata i telefon, lyssna på iPod, eller i allmänhet filosofera om livets alla goda ting. Nej då. Följden kan bli en armbåge på näsbenet eller en tackling in i närmsta skobutik.

När jag är på väg att möta en person på gatan, exempelvis här i Toulouse, brukar jag resonera och agera på följande vis:

På ca tjugo meters avstånd kommer en fransyska gåendes mot mig. Efter ungefär halva den sträckan börjar jag, som en naturligt inlärd manöver, att sakta dra mig åt höger (högerregeln, ni vet), och förväntar mig följaktligen att den franska flickan gör motsvarande sidoförflyttning. Detta för att undvika en onödig kollision, som kan orsaka knäckt näsa eller brutet revben. Ja, det är ju vad den lilla fransyskan får räkna med om hon stöter ihop med en stabil brud på 184,5 cm. Vad man kan tycka är ett naturligt samspel mellan två rationella individer, fungerar inte riktigt på en fransk gata. Vad kan det bero på?

Under den tid jag vistats här i Toulouse, har jag känt av ett annat sorts klimat jämfört med det svenska.  Jag får uppfattningen av att fransmän har en hårdare och mer individualistisk attityd, just i bemötandet på gatan, medan svenskar mer karaktäriseras av ett kollektivt tänkande och omtänksamhet. Lägg där till jantelagen.

En helt annan sak blir det om man ser till det franska språket, som ju bygger på en stor proportion artighet. Man "niar" folk som är äldre, man inte känner och/eller står högre upp i den yrkesmässiga hierarkin. Fortsättningsvis använder man sig av ett artigare språk vid samtal med dessa personer, dvs. talar i konditionalis. Exempel: Je voudrais un croissant, s'il vous plait = Jag skulle vilja ha en croissant, tack. (S'il vous plait betyder egentligen "om det Er behagar", vilket tydligt visar på den höga graden av artighet).

Hur är det i svenskan då? Jag skulle inte direkt påstå att vi är särskilt artiga i samtal med främligar eller äldre herrar och damer. Svenskan är ett ganska familjärt språk. Eventuellt att vi använder oss mindre av ord som "bahh", "typ", "öhh", när vi är på vår första jobbintervju, exempelvis.

Sammanfattningsvis. Jag kan uppleva fransmännens handlande som relativt otrevligt, mot personer de inte känner på gatan (självfallet inte om du är kund i en affär), medan de använder sig av ett välartat språk. Svenskar, å andra sidan, har ett artigare och vänligare uppförande, men talar däremot inte särskilt hövligt till varandra.

Vad är att föredra? Artig i tal eller handling?

(Nej då, det var inte alls en ledande fråga.)

I morse, eller snarare vid lunchtid, då jag äntligen hade lyckats pallra mig upp ur sängen, efter ett intensivt nattsuddande, kom mormor in i köket med en något skeptisk blick, och sade:

(Förresten, hur många kommatecken får man ha i en mening?)

”Det är meningen att man skall äta marmelad på bröd”.

Jag kände hur jag sakta rodnade och stirrade ner på min havregrynsgröt med koncentrerad jordgubbsmarmelad och steriliserad mellanmjölk. Undra hur länge hon har velat säga det.

”Nåja, man gör ju som man vill…”

Och så gick hon igen.

Kan man bli accepterad i det franska samhället, även om man äter marmeladen med havregrynsgröt och helst undviker baguetter och chokladcroissants?

Kan man bli accepterad om man inte röker, inte är liten och tunn, och inte har lust att stå 90 minuter på en trampmaskin, utan hellre äter ett äpple, alternativt en morot, och kör biceps curl med grabbarna?

Om jag skulle kunna lära mig att tala riktigt bra franska, även med ett någorlunda korrekt uttal, och lär mig allt om Charles de Gaulle, Napoleon Bonaparte, Jeanne d’Arc, Voltaire et. c., kan jag möjligtvis bli accepterad i detta land?

Vart tog alla mina fans vägen?

Göran?

Krabban?

Sis?

Lite glest på kommentarfronten. Skärpning!  =o)

Är jag en elak människa om jag tycker att plastikkirurgen "Cliff" gott kan stanna hemma en fredagsafton, eftersom han ju är 72 år gammal, och inte ska följa med oss "ungdomar" ut och dansa salsa?

Ja, ni minns väl plastikkirurgen, eller rättare sagt den PENSIONERADE plastikkirurgen?
(Läs mitt inlägg från 14/2-09.)

Ibland kan jag bli aningen irriterad på Cliff. Inte bara för att han alltid ska berätta om hur oerhört svårt han har att lära sig franska, främst för att han inte uppfattar hörövningarna och att fransmän pratar så fort. Varje gång vill jag så förbaskat gärna säga att det KANSKE beror på att han är 72 år och att hörseln, liksom inlärningsförmågan i övrigt, KANSKE har försämrats EN ANING.

Det som upprör mig denna afton är att han absolut måste hänga med oss yngre ut och rulla hatt, då hans 29-åriga donna åkt hem till Tjeckien över helgen, när han egentligen borde sitta hemma i sin soffa och tänka på pensionsbesparingarna.

Förresten, varför kan han inte spendera aftonen med min franska mormor, som är i SAMMA ålder?

Nej då, han ska med ut och dansa salsa ikväll.

Jag e inte bitter.

Nu har vi äntligen funnit varandra, jag och Perle. Häromdagen tvättade hon mitt öra och det tolkade jag som att vi nu är vänner. Vem kan vara gladare än jag efter ett sådant besked?

Jag känner mig lite nedstämd idag. Vet inte varför.

Kan det vara för att farsan åkte hem denna morgon? Troligtvis inte. Även om det var himla trevligt att ha päronet på besök, så känner jag så här spontant, att tre intensiva dagar med honom räcker för en tid framöver. Hoppas inte päronet tar illa upp av detta yttrande. Det beror ju bara på att jag är i den åldern, då jag behöver hävda min självständighet.

Beror det på det träliga vädret? Skulle inte tro det. Jag tillåter mig inte påverkas av faktorer jag själv inte kan påverka. Punkt.

Kan det vara att den nya läraren (på nivå fem) läspar och drar fruktansvärt tråkiga skämt? Det skulle kunna ha en viss inverkan på min nuvarande sinnesstämning, men är knappast den väsentliga orsaken. Nej då.

Kan det vara så att jag saknar Peng?

...

Ahh! Där har vi det! Jisses, vad jag saknar Peng!

Peng är en förbaskat rolig och sympatisk filur. Det är han som var anledningen till att tredje och fjärde nivån på Alliance Francaise kunde genomföras i en konstant glad sinnesstämning. Han eliminerade alla mina tänkbara sorger. En solstråle, alltid med ett leende på läpparna. Hans förmåga att leva sig in i de franska texterna, dvs. sättet han uttalade orden, den tonart han använde sig av och den klockrena gestikulationen. Peng kunde faktiskt uttala R:en riktigt bra för att vara kines. Han hade en briljant skådespelartalang, som så ofta gjorde sig kännbar när vi skulle läsa upp en dialog för läraren. Trots att han kunde använda samma rosa pikétröja tre veckor i sträck och troligtvis duschade endast i undantagsfall, har han blivit en person, som åtnjuter en hög respekt hos mig.

Nu ska han inte fortsätta att läsa franska.

Det känns bara fruktansvärt tomt.