Fransk påsk o dää
Gott folk!
Jag hoppas att påsken har varit till er belåtenhet. Likaså hoppas jag innerligt att ni inte har frusit, varit ensamma och framförallt inte gått hungriga, för det skulle ju vara ytterst tragiskt.
Själv har jag varken frusit, suttit ensam eller svultit. Tvärtom. Det har blivit en hel del mat-, liksom dryckesförtäring. Jag skall heller inte förneka att en betydlig mängd choklad har konsumerats. Den naturliga konsekvensen av detta blir några veckor i konstant ångesttillstånd, varpå sex månaders disciplinerad äppel-, morot-, och tonfiskbantning följer, troligtvis med en del återfall. Tråkigt, men det är en verklighet jag har fått finna mig i.
Fransk påsk var det ja. Att jag med jämna mellanrum ska få för mig att tappa tråden, den röda alltså, det kan jag inte riktigt förstå. Hur som helst.
Då majoriteten av Frankrikes befolkning är katoliker och endast några procent sluter sig till protestantismen, skiljer sig påskfirandet en del från det svenska. För oss nordbor, som är mer frikyrkliga, har väl påsken i högre grad kommit att innebära en tid för gemenskap med familjen i samband med ett kopiöst godisätande, medan den för katoliker har en starkare religiös innebörd, dvs. Jesu död och uppståndelse.
I många generationer har man lurat i franska barn historien om hur kyrkklockorna från Vatikanen dånar ut sitt påskbudskap över jorden, och hur det ur klockorna flyger små chokladägg, som sedan landar i trädgårdarna i Frankrike. På påskdagen släpps alla barn ut för att leta efter dessa chokladägg. Sedan ska de äta tills de får ont i magen. Nåja, franskt påskfirande innebär, även det, ett ofantligt godisätande. För barnen alltså. De äldre bör kanske ha sin blodsockerhalt i åtanke.
Ett rännande efter chockladägg i trädgården var väl inget jag blev ilurad att göra, däremot fick jag uppleva en traditionsenlig påskmiddag på annandagen, bestående av lamm, som tydligen är så franskt som det kan bli. Fråga mig inte varför.
Till min stora glädje fick jag även träffa Cecilias far, Pascal Rolland, som numera har blivit en av mina idoler. Jo visst! Det var nämligen han som legaliserade Absinthen (spritdryck) i Frankrike 1999, från att ha varit förbjuden i hela 85 år. Coolt va? Lika glädjande, om inte mer, var det att få ett exklusivt smakprov på denna osötade spritdryck. Här får man vara med om grejer alltså.
Ja, det var sannerligen en påsk som föll mig på läppen, det må jag säga.
Au revoir!
Jag hoppas att påsken har varit till er belåtenhet. Likaså hoppas jag innerligt att ni inte har frusit, varit ensamma och framförallt inte gått hungriga, för det skulle ju vara ytterst tragiskt.
Själv har jag varken frusit, suttit ensam eller svultit. Tvärtom. Det har blivit en hel del mat-, liksom dryckesförtäring. Jag skall heller inte förneka att en betydlig mängd choklad har konsumerats. Den naturliga konsekvensen av detta blir några veckor i konstant ångesttillstånd, varpå sex månaders disciplinerad äppel-, morot-, och tonfiskbantning följer, troligtvis med en del återfall. Tråkigt, men det är en verklighet jag har fått finna mig i.
Fransk påsk var det ja. Att jag med jämna mellanrum ska få för mig att tappa tråden, den röda alltså, det kan jag inte riktigt förstå. Hur som helst.
Då majoriteten av Frankrikes befolkning är katoliker och endast några procent sluter sig till protestantismen, skiljer sig påskfirandet en del från det svenska. För oss nordbor, som är mer frikyrkliga, har väl påsken i högre grad kommit att innebära en tid för gemenskap med familjen i samband med ett kopiöst godisätande, medan den för katoliker har en starkare religiös innebörd, dvs. Jesu död och uppståndelse.
I många generationer har man lurat i franska barn historien om hur kyrkklockorna från Vatikanen dånar ut sitt påskbudskap över jorden, och hur det ur klockorna flyger små chokladägg, som sedan landar i trädgårdarna i Frankrike. På påskdagen släpps alla barn ut för att leta efter dessa chokladägg. Sedan ska de äta tills de får ont i magen. Nåja, franskt påskfirande innebär, även det, ett ofantligt godisätande. För barnen alltså. De äldre bör kanske ha sin blodsockerhalt i åtanke.
Ett rännande efter chockladägg i trädgården var väl inget jag blev ilurad att göra, däremot fick jag uppleva en traditionsenlig påskmiddag på annandagen, bestående av lamm, som tydligen är så franskt som det kan bli. Fråga mig inte varför.
Till min stora glädje fick jag även träffa Cecilias far, Pascal Rolland, som numera har blivit en av mina idoler. Jo visst! Det var nämligen han som legaliserade Absinthen (spritdryck) i Frankrike 1999, från att ha varit förbjuden i hela 85 år. Coolt va? Lika glädjande, om inte mer, var det att få ett exklusivt smakprov på denna osötade spritdryck. Här får man vara med om grejer alltså.
Ja, det var sannerligen en påsk som föll mig på läppen, det må jag säga.
Au revoir!
Kommentarer
Trackback
