stinastorch

The reason why there tend to be some larger gaps between my updates here is simply because I want to increase and intensify your desire and craving for reading my blog. "Oh, I have not heard from Stina in a long time. Is she alive?" The craving gets stronger as time flies and when I finally write something you get so happy that it does not matter what I write or how boring it is. Finally a sign of life.

Well, I can assure you that I am alive and intend to be at least over Christmas and New Year.

Speaking about Christmas. There is the issue of buying Christmas presents. "Same procedure as every year..." which means that I never know what to buy to my family and friends.

What do you e.g. buy to your father - a person that already has everything he needs (at least according to himself), and would be just fine if you put him on a desert island, with no civilization, but with 1 kg of apples, a book about Churchill and a 5 pixel digital camera, and says every year: "What I wish for Christmas is a nice, grateful and obeying daughter... and maybe a new tie or some (pink) underwear"? This is not really helping me out here. Maybe I should put him on a desert island and I never have to think about Christmas presents again.

When it comes to mothers and sisters there is no problem at all, because they tend to have an endless need of hygienic products and they also appreciate Christmas presents to a greater extent than fathers do. Believe me, I have enough personal experience after 23 years to assure that this is the case.

Anyway, I will try to negotiate with my family to drop this thing with Christmas presents in the future. Why is it not enough to enjoy each others company? Maybe to drink some "glögg" and eat some "prinskorvar", at the same time, while watching Donald Duck at 3 o'clock?

It is always very entertaining to read your own blog posts some time after you have written them. Especially if you are a self-critical person. My conclusion is that it is a very good exercise for me to write in English. Hell yeah.

I have some tips to give:

1. If you want to get rid of your sugar addiction (might be desirable in Christmas time... or maybe when it is time for the New Year's resolution) - just eat some pieces of "Lindt 85 % Cacao-Schokolade" ..."Edelbitter kräftig" = chocolate from Lindt with 85 % cacao and a very powerful and bitter taste. You will not have any taste buds (smaklökar) left, I promise.

2. If you want to eat very cheap in Germany, but still healthy and do not want to cook... and do not look older than a student (30+ people can stop reading now - that includes Göran and Carl as well) - you just go to the German student restaurant (die Mensa) and do as follows: Take potatoes on one plate, take a small sallad bowl, put an egg in the bottom of the bowl and cover it with sallad as much as possible (the egg costs extra) and Sheep's milk cheese (Feta) if there is any room left. Dressing and napkins you get for free (!!!). Water, you bring in an old plastic bottle in your bag. All this includes the necessary nutrients that you need to survive: carbohydrates, fats, proteins and vitamins. How much does it cost? 90 cent! Tasking very good as well!

Stina's "learn about life-school" is over for today.

Wish you all a pleasant evening!

Sitting in an overcrowded university library, waiting for the next seminar to come. The one about dictatorships in 20th and 21st century. This week we will discuss different strategies of (external) democracy promotion of authoritarian regimes. A very interesting subject - something I might want to focus on in my bachelor thesis next spring.

Christmas is near! VERY najs. Even though I have not seen any snow yet (very strange and difficult to handle as a Swede) and I spend most of my "awake time" thinking of school work. But those seconds left over I long for Christmas time and the cosiness that it gives you.

Not because you are allowed... or rather, you allow yourself to eat a lot of delicious Christmas food, get tons of presents, foremost self-made cotton socks from your grandmother, or finally meet your many relatives whom you have not seen... well, actually since last Christmas and FINALLY have the time to listen to all their interesting stories... e.g. your oncle telling about the German battleship Tirpitz, or why not the Japanese Yamato in World War II.

Okey, I admit, those stories creates some degree of cosiness as well.

But what really makes me appreciate Christmas is the fact that you can allow yourself to let go of work/studies and relax a little bit. Try to live and enjoy the presence, not to think of what you "have" to do tomorrow, the day after that and next week. Your mind is not always somewhere in the future, at the next exam or deadline. Something, very characteristic of the modern society and the demands of performance at a high level, what makes you forget enjoying those small moments in the present. About what really is important in your life. I am an example of such a "modern" person. But for Christmas I have decided to let go of all this. Let go of everything that I "should" do or be.

Good morning!

Today christians all over the world are celebrating Saint Nicholas (German: Sankt Nikolaus). This saint was going to be "the model" for the american Santa Claus. I am sure you all have seen many christmas movies with the big, fat Santa Claus on his sleigh with 100 reindeers, singing out "HO HO HO". At least I have, but on the other hand I watched too much television and too many movies as a child.

Anyway, Sankt Nikolaus will of course be celebrated in my evangelical student hostel as well. This fact forced me back to IKEA one more time this winter term. It is not really where I want to spend my time here in Berlin, if you know what I mean. As a swede it is not that amazing to go there, even if it is so cheap, they have fantastic furniture, you can reload you coffee as many times as you want for free, and you get it for half the price with the IKEA Family Card... or whatever might be the reason. Especially it is not funny together with one million over-enthusiastic Germans.

But I had to go there to get the damn swedish food that my "housemates" wanted to have on the St. Nikolaus dinner table. I bought: "köttbullar" (swedish meatballs), "brunsås" (brown sauce), "lingonsylt" (lingonberry jam). Maybe not so Christmas but very swedish and I do not need to prepare that much, since I am not a fan of cooking.

A tip for swedes: Do not buy "Snälleröds vinglögg". It makes you never wanting to drink glögg (hot wine punch) again. And that is too bad, since drinking glögg is a holy event for swedes at Christmas time. No, it should always be the trustworthy "Blossa Glögg".

Happy second advent, by the way!

AGAIN, I am sitting here waiting on my laundry six stairs down in the early morning. This is becoming a very pleasant tradition every 2nd week. For all you non-swedish speaking folks, who did not yet hear about my going-up-early-nagging, I will say it again: I am not and will never be an "early-bird" (nice expression), still I like to set the alarm for 6:45 so that I can wash at 7 o'clock. Then you might ask: Why? Well, I simply like to torture myself, because I feel so good afterwards. Strange person, yes I am.

I promise everyone that I will not ever again mention my early-morning-laundry-routines. Just one small tip, or two: I works very well to mix coloured and white laundry, and fill the mashines with the maximum quantity of clothes. Clean and no pink underwear. AND you do something for the environment, not washing 10 times just because you have 10 different colours of your clothes.

So, for all of you that have not read my blog before (sorry again to you that already have), it might be neccessary to give some basic information of my "current life".

First I want to say: VERY WELCOME to my blog. I am happy that you are here. My name is Stina, I come from Sweden, that is somewhere up in the north with the moose on the street and IKEA-stores in every city and suburb. Yet, I am not blond and have not enormous breasts, still I am a swedish citizen. At the moment I am studying in Berlin as an Erasmus student, trying to manage one part of my studies in political science in Uppsala. To get the neccessary points/grades I need to write 3 term papers, 1 essay (not the same in Germany), 1 essay review and 1 oral exam until the mid-February. At the moment this does not feel realistic at all, but obviously that is the work I have to do, so I have decided ignore my worries and just move on and we will see what happends. I can only do my best.

Anyway, this term means hard studying, but I will try to update my blog as often as I can. The main purpose of this blog is after all not an everyday-updating about my everyday life. I am doing this to facilitate the communication between my friends and family, so that I do not have to write everyone single emails.

Need to get back to the books!

Puss, bisous, hugs and kisses, besitos, Kuss, suudelma, kys...

From now on I will write this blog in English, so that my non-swedish-speaking friends can read it as well. And they are quite many, especially the spanish speaking folks I got to know in Toulouse last spring.

Anyway, what follows are a couple of pictures from a legendary weekend with Cecilia Rolland. Enjoy!



Outside my university, Humboldt



Brandenburger Tor



The Reichstag building (German parliament)



A beautiful lake and a beautiful woman in Tiergarten



English: Berlin Victory Column, German: Siegesäule



Bismarck, oh yeah!



View from the top of Siegesäule, 285 steps up



The Holocaust Memorial



Gedänkstätte Berliner Mauer (Berlin Wall Memorial), close to my student home



You could eat half a meter Bratwurst in the christmas market, no thanks!



I felt so bad for this tiny pony (or is it a donkey?), who had to walk 20000 lapses just to satisfy some unsatisfied childen.


Have a very, very najs day!

Jag och Cecilia vill önska eder alla en angenäm första advent och hoppas naturligtvis att glöggkonsumtionen har varit, om inte på maximal, så på en mycket hög nivå. Även så luciakatter och pepparkakor. Men tänk för Guds skull på att det finns en morgondag, och så även ett antal kommande julfester o. dyl.

Roland och jag är i alla fall glaada. Vi har precis firat en liten svenskinspirerad advent här i det spartanska, evangeliska studenboendet, i ett 8 m2 kök, lyssnandes på Jose Felicianos "Feliz Navidad" och Jussi Björlings "O Helga Natt". Jävla fina grejer alltså.

Före dess tillbringade vi ett antal timmar på en gigantisk julmarknad vid Alexanderplatz och jag säger så här: tyskar vet verkligen vad som menas med julstämning, jisses. Lebkuchen, gebrannte Mandeln, Dresdner Handbrot, Halber Meter Bratwurst, Currywurst XXL, Apfelstrudel mit Schlagsahne ja ja ganz klar ja, Glühwein, aber natüüürlich, der Weihnachtsmann mit seinen Rentieren waren auch da ja ja, Sauerkraut, Grünkohl und Gemüüüse und so weiter und so fort...

Ja, de gångna fyra dagarna har sannerligen varit händelserika... ja, jag är rätt nöjd faktiskt. En timmes promenad till Kurfürstendamm, skubbande uppför de 285 trappstegen i Siegesäule, varpå Roland fick träningsvärk dagen därpå (det är lite synd), avverkande av flertalet klädaffärer, högkonsumering av Kaffe latte respektive Chai Tea latte (Roland är ingen kaffedrickare), besök vid "Gedänkstätte Berliner Mauer" (Minnesmärke av Berlinmuren), förmiddagsstudier i "Jakob-und-Wilhelm-Grimm-Zentrum-der-Humboldt-Universität-in-Berlin-in-Deutschland-in Europa-in-der-Welt" (typ, världens längsta namn på ett helt vanligt universitetsbibliotek), betraktande av det 368 meter fett-höga "Fernsehturm" (kommunisternas stolthet), vilket åsamkade oss båda kraftig nackspärr, eftersom vi ville se om tornets kula verkligen snurrade, förgäves, en tre timmars lång, helt underbar brunch på ett supermysigt café i Friedrichshain, långt i utkanten och en hel del andra saker, mindre värda att nämna. Hoppsan, vilken lång mening...

... DET ÄR SYND!

Nu kommer Roland!

- Oj, nu är jag alltså gästskribent i Stajnas blogg, ingen press alls!
Jag kan bara upprepa allt som sades ovanför, riktig trevlig helg, underbart sällskap och fantastisk stad! (Måste bara påpeka att den tre timmars långa brunchen var så sjukt bra att jag skulle kunna flyga ner över en helg bara för att återuppleva den ...)

Stina glömde dock att nämna gårdagens kväll som spenderades i en otrolig mysig kubansk kvarterskrog, där vi blev bjudna på flera goda drinkar och även uppraggade av några engelsmän från Nottingham (som tydligen anses vara Robin Hoods hemstad).

Med dessa kloka ord får vi avsluta rapporten för helgen och önska er igen en trevlig första advent!

Happy first advent!
Bon premier dimanche de l'avent!
Feliz primer domingo del adviento!
Frohen 1. Advent...

... ja, ja ganz klar ja.

Puss

Ps. Bilder kommer inom en mycket snar framtid. Ds.

Jaha, nu har jag fått kvinnligt, förnämt besök här i Berlin, närmare bestämt Cecilia Rolland, från min kära "familj" i Uppsala. Inte de biologiska familjen, alltså.

Jag är så oerhört glad att någon har kommit hit, som kan slita mig ifrån mina intensiva studier. Känns verkligen som jag behöver det och därför ser jag fram emot kommande fyra dagar!

Planen är att börja med en långpromenad bort mot Tiergarten och Kurfürstendamm, där det finns en hel klädaffärer. Ja, naturligtvis börjar två brudar, i sina bästa år, med en shoppingtur i ett av Berlins största shoppingcenter, vad annars? Tänkte passera Brandenburger Tor, Holocaust-Mahnmal och Siegessäule, för att liksom avverka några av de "tyngsta" sevärdheterna, på vägen.

Vad som händer sedan... den som lever får se. Jag ämnar i alla fall återkomma. Även det med ett antal bilder.

Tänkte nu gå och kolla var Roland tog vägen. Hon verkar ha gått vilse. Kanske har hon hamnat hos den ryska snubben i rummet bredvid och det vore ju synd. Bäst att kolla.

Puss

Aj aj aj, dålig på att uppdatera bloggen, ursäkta!

Far och plastmor har varit här i helgen och det var mycket trivsamt. Inte bara för att det innebar gratis, icke primitiv, mat, utan även för att man hann med att "uppleva Berlin" också. Det som jag har sagt åt mig själv att göra nu, ett antal veckor, men liksom inte kommit mig för att göra. 

Hur som helst. Det absolut roligaste jag gjort på väldigt, väldigt länge var "trabi safari" (se bilder nedanför). Så här två dagar senare känner jag fortfarande samma lyckorus, som under den en timmes långa bilturen. Jag och farsan fixade alltså två biljetter till en guidingtur genom Berlins centrala delar i Trabanter, som vi "turister" fick köra själva, med en "guidetrabant" längs fram. Farsan körde första halvan, sedan tog jag över. Fy sjutton, vad roligt det var. Fick visserligen motorstop det första jag gjorde, men sedan något så när kontroll över bilskrället. Världens sämsta bil, som någonsin tillverkats. Det säger väl det mesta. Ja, ni kanske undrar hur det kommer sig att jag fortfarande lever? Tyvärr har jag inte svaret på den frågan. Men här är jag, glad över att ännu vara vid liv och kan bara konstatera: Det var värt det! Längesen jag skrattade så mycket.

Igår for vi till Wahnsee, där "Wahnseekonferensen" om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" den 20 januari 1942 hölls. Måste bara besökas!

Buss och kran!

Någon kanske undrar hur min presentation gick?

Jag vill inte tala om det, men jag säger så här: Det som inte dödar, det härdar.

(Okej, det gick hyfsat.)

Hej då.

Ja, då sitter jag här igen... IGEN... och väntar på tvätten, 6 trappor ner i källaren, som nästintill både liknar och känns som en bunker. Ja, det utrymmet kunde man tydligen isolera väl, men inte boendeutrymmena, utan man måste med jämn frekvens höra den där ryska snubben ha hemmamatch. Jag har kommit på att han kanske bara har en tjej, men frekvensen avtar inte för det.

Hur som helst, jag verkar tycka om att plåga mig så där lite lagom, ganska ofta. Ja, det här med att ställa väckaruret på snortidig tid alltså, bara för att tvätta, nära jag egentligen har hela dagen på mig. Och det här med att vara morgonpigg... ja, det är jag inte, helt enkelt.

Under hela barndomen, ända upp till sena tonåren, har man haft en förälder som däremot är väldigt, jag upprepar, väldigt spänstig och kry på morgonen. Detta har han försökt att överföra på mig. Komma in kl. 06.30 i arla morgonstund, först med ett något skonsammare väckningsförsök, dvs. kasta ett och annat åldrat gosedjur i nyllet. Utan framgång. Nästa försök: kittla under fötterna. FAIL. Ett tredje försök, och SE DÄR, då kommer en välpumpad basketbollen farandes.

Jag säger då det, inte har man haft en lätt uppväxt. Icke.

Jag är ledsen, päronet, det har inte fungerat. Jag är inte och kommer aldrig att bli morgonpigg. Punkt.

Likväl måste jag erkänna... det är ju fantastiskt skönt när man väl kommit upp. Sitta för sig själv en stund i mörkret och filosofera lite. Aaahh.

Püss

Imorgon smäller det.

Nu måste jag ärligt säga att jag är riktigt nervös. Kan inte föreställa mig själv stå där inför alla och prata tyska, och med Power Point dessutom.

På fredag kommer farsan och plastmorsan. Det ska bli kul. Gratis mat och så där. Troligtvis en hel del rännande i diverse muséer också. Brukar bli så med farsan.

Önska mig lycka till.

Puss

Tre dagar till nästa muntliga presentation om statlig repression i kursen "Diktaturen im 20. und 21. Jahrhundert".

Den här gången på tyska. För första gången. Och med Power Point. För första gången. Och med typ 50 åhörare.

Känns väl sådär.

Får hoppas på att min trolige farfar (se föregående inlägg), "utbytesstudents-bonusen" och min förbannat sympatiska framtoning kan hjälpa mig överleva detta. Det enda jag begär är ett litet "OK". "Ausreichend" med marginal, så är jag överlycklig.

Püss!

Det här med att hävda att man är släkt med Ingmar Bergman tror jag kan vara ett synnerligen framgångsrikt koncept. Ja, alltså berätta det för mina professorer.

Jag menar, jag har ju aldrig träffat min farfar IRL. Farsan har inte yppat särskilt många ord om honom under 23 år (förutom att han gärna var obstinat gentemot sin stackars gamle far). Ingmar själv hade ju nio barn, varav flertalet han inte visste om och dessutom heter en av dem Jan Bergman. Följaktligen kände han nog inte till särskilt många av sina barnbarn.

...

Jag skulle kunna vara en av dem.

Jag tänker så här: Detta kan ju ge en liten, liiiten skjuts på vägen, ett liiitet plus i kanten, kanske till och med några gratis ECTS-poäng, eller på något sätt göra föreställningen, att jag ska kunna producera fyra stycken Hausarbeiten samt genomföra ett muntligt prov på tyska, lite, liiite mer realistisk.

I de mörka stunderna känns sannolikheten att detta ska gå vägen, det här med Husarbete och muntligt förhör, lika stor som att jag skulle adoptera ett vårtsvin (och ha i min säng), byta kön, sälja mig själv på blocket, springa Stockholm Marathon naken och med en bärs i handen (skulle jag inte göra ens med kläder och utan bärs i handen, inte ens i äckligt bra fysisk form), välja att se på "Anna Anka och hennes vänner" istället för "Kalle Anka och hans vänner" på julafton, ej heller ägna Anna Anka eller Linda Rosing en tanke mer än en gång per år, högst, (då jag råkar komma in på en nyhetssida som handlar om dem).

Hursomhelst, alla dessa exempel är ju fullt genomförbara (med reservation för adoption av vårtsvin), alltså borde kursexaminationerna också vara det. Även om det inte känns så just nu. Kanske kan farfar hjälpa mig på traven?

Hej!

Tur att tyskar inte vet vilket snobbmärke "Svea" är. Jag är ju ingen snobb liksom, men mössan är likväl varm.



Bilder togs på den stora bildskärmen, naturligtvis. Jag hade tyvärr inte möjligheten att placera mig på tre meters avstånd.







En indirekt hälsning från Vita Huset. Obama kunde tyvärr inte infinna sig på plats i Berlin.



Freddan var ju på plats också, i egenskap av EU-ordförande naturligtvis.





Genscher och Gorbi.



Gorbi igen. You just can't get enough of him.



Bon Jovi. Kan inte få nog av honom heller.



Feuerwehr.



Prickskyttar. Säkerhetspådrag som hette Duga. Ser ut som små spöken.


That's all folks!

Idag, den 9 november, är en dag då jag känner ambivalens. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fira eller sörja.

För 20 år sedan betraktades det tyska folket som det lyckligaste i hela världen. Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen kollapsat, likaså den kommunistiska planekonomin, kalla kriget var slut, Väst- och Östtyskland kunde så förenas efter 40 års separation. En av de absolut viktigaste händelserna i europeisk efterkrigshistoria. Ett nytt kapitel i Europas historia - den om demokrati, civila fri- och rättigheter och ett enat folk. Nog finns det anledning att glädjas en dag som denna.

Men det finns också sorg. Mycket sorg. Idag, för 71 år sedan, påbörjades en landsomfattande pogrom av judarna i Tyskland, som sedan skulle kulminera i förintelsen av ca 6 miljoner judar och hundratusentals oliktänkande. I Berlin, och i flera andra delar av Tyskland, ägde minnesstunder rum för dessa offer, där varenda namn lästes upp. Syftet är att de mördade judarna inte längre ska betraktas som en enda stor massa, utan identiteter, vilket tidigare har varit fallet, utan att försöka se till varje individ, som föll offer för nazismen och obeskrivlig ondska.

Jag befann mig tyvärr inte vid en sådan minnesstund idag.

Däremot infann jag mig vid Brandenburger Tor, där själva 20 års jubileumet officiellt firades. Regn, kyla och rusk. Kalla tår och fingrar. Men det var det definitivt värt.







Tillställningen började med en "Open-Air-Konsert" av "die Staatskapelle Berlin" och "Staatsopernchor", följt av flertalet europeiska ledares marsch genom Brandenburger Tor. Diverse tal hölls av en del av dessa. Sarkozy var först ut och möttes av blandade reaktioner av publiken - varför då en dag som denna? Därefter stod Medvedev på tur - kändes väl aningen märkligt att höra honom tala om frihet och ett enat Europa, med tanke på den regim han står för - men jag antar att man borde tänka längre än så. Speciellt en dag som denna. När Gordon Brown talade kunde man se Berlusconi sitta och sova på den stora bildskärmen, vilket möttes av ett avgarv från publiken. Den stackarn. Det är ju faktiskt synd om Berlusconi, han har ju så oändligt mycket bekymmer för närvarande. Måste helt enkelt ha varit slutkörd. Hillary Clinton möttes av stående ovationer, höll sitt tal på ett väldigt amerikanskt sätt, drömmande, framåtblickande. Stora ord. Gud var med på ett hörn också. Och så till sist, allas vår "Angie". Angela Merkel alltså.

Efter talen samtalades det med Lech Walesa, mannen bakom införandet av västerländsk demokrati i Polen för 20 år sedan. Han satte igång rasandet av 1000 dominobrickor på 1,5 km sträcka, vilket kunde följas på bildskärmen.

Därefter naturligtvis ett samtal med Gorbatjov och dåvarande västtysk utrikesminister Genscher. (Av trötthet och den sena timmen, orkar jag inte yttra mig närmare om detta nu, med det riktigt häftigt att få vara med om denna händelse. "Gorbi" med sitt omtalade födelsemärke!)

Kvällen avslutates med ett framförande av Bon Jovi och låten "We weren't born to follow", därefter fyrverkerier.


Fler bilder kommer kära vänner! Dock inte nu, då min internetuppkoppling är plågande långsam. Och jag är plågsamt trött. Och klockan är 01.55.

Återkommer och tills dess - sov gott!

Jaha, då börjar helgen närma sig. Sitter ännu i det enorma, tidigare nämnda, universitetsbiblioteket, tillsammans med Berlins samtliga studenter. Känns det som i alla fall. Det är verkligen fullsatt här. Har ungdomarna inget annat för sig en fredagkväll?

Förbereder ytterligare en muntlig presentation, som skall framföras om ca två veckor. There is no end. Den här gången handlar det om statlig repression i auktoritära regimer. Mycket intressant. Återigen jobbar jag med en text på engelska, men den här gången borde jag väl framföra presentationen på tyska, vilket innebär ett helsikes jobb med översättning. Jag är ju ändå här för att snacka tyska.

På måndag är det 20 års jubileum av Berlinmurens fall. Clinton, Sarkozy, Medvedev och gänget kommer. "Gorbi", Kohl och Bush d.ä. återförenades här för en vecka sedan, förhoppningsvis kommer de även på måndag. Återstår att se.

Trivsam helg önskar jag eder!

Återigen regn. Senare, minusgrader och hagel. Trodde jag skulle befinna mig på sydligare breddgrader. Trodde att det skulle vara minst 10 grader varmare här än i mina hemtrakter, men icke. Eskimå-vinterjackan på.

Tre olika seminarer i tre olika kurser. Mycket information, mycket diskussion. Försöker tänka ut vettiga svar/argument på svenska i mitt huvud, sedan översätta det på något så när förståelig tyska. Det är då försent och diskussionen har tagit en annan riktning. Mycket till jävligt frustrerande.

Fyra koppar kaffe med steriliserad mjölk (jag kommer tydligen inte ifrån den där steriliserade varianten) i omgångar. Inte på en gång alltså. Ingen Bratwurst. Ingen Kartoffelsalat heller. Försöker ju hålla igen, som ni kanske vet.

På hemvägen passerar jag motsvarande gata till Reperbahn i Hamburg. Ligger ju bara två kvarter från mitt kyffe. Ja, jag har sannerligen hittat det mest charmanta området i Berlin. Där står de hårdsminkade, korsettåtstramade tjejerna och trånar. Tragiskt till mycket tragiskt.

Den ryske snubben i rummed bredvid, casanovan, pratar för tillfället i telefon. Högt och på ryska. Troligtvis en av tio brudar. Eller kanske hans farmor. Antingen är det ljudligt telefonprat eller hemmamatcher. Blir långa 3,5 återstående månader.

Ja, det väsentligaste av onsdagen den 4 november.

Lev väl och ät er mätta. Och frys inte, för Guds skull.

Puss

Es regnet in Strömen und es ist Arschkalt draußen.

Jag drar mig till minnes löften om ett utförligare blogginlägg till söndagen, igår alltså. Förbryt mig, förbryt mig, mitt psykiska tillstånd tillät inte riktigt detta. Jag var skittrött, med andra ord.

Underbart, rent ut sagt, att ha två muntliga presentationer bakom sig. På något sätt var det värt mödan. Nu återstår tre någon gång under terminen. På sin höjd.

Oron, som infann sig de första veckorna över vad som komma skall under denna termin, har dämpats påtagligt, eftersom jag insett att mängden studieuppgifter är överkomliga. Visserligen läser jag 6 kurser parallellt med kolossala mängder litteratur. Dock, för att få sina ECTS-poäng (motsvarande högskolepoäng), 5 i respektive kurs, behöver man bara hålla en muntlig presentation och skriva ett uppsats (8-10 sidor), eller "Hausarbeit" (12-15 s.). I en av kurserna, den om fundamentalism, fordras tydligen bara antingen, eller. De verkar inte bry sig om min närvaro. In en annan kurs, den om reformpolitik i Tysklands välfärdsstat, bör jag göra både och, samt vara närvarande.

Jag förvånas över hur kriterierna för att erhålla 5 ECTS-poäng kan vara så olika mellan kurserna. I vissa måste man lägga ner dubbelt så mycket arbete jämförelsevis med andra. Godtyckligt skolsystem kan tyckas. Tja... den där Bolognaprocessen alltså...


Kanske borde säga någonting om mitt boende också.

Jag måste säga att även en så godtrogen kvinna som jag hade mina fördomar och skeptiska tankar vid inflytten, främst om överdriven gudfruktighet och vid anblicken av ett hus nästintill i förfall. Så här exakt fyra veckor senare har jag insett att fördomarna inte är någonting annat än just fördomar. Die Mitbewohner sind sehr nett, var och en speciell på sitt sätt, en härlig "mix" av nationaliteter och karaktärer, som jag verkligen uppskattar att bo tillsammans med. Visserligen kan boendestandarden ifrågasättas på vissa punkter, men jag är på ingalunda vis känslig på det sättet. Så länge inga kackerlackor kryper över näsbenet under sovtimmarna, är det helt OK för mig. Och som sagt, alla är inte "überfromma" här inte - till höger om mig bor en ateist, exempelvis. Inte alla verkar ta så hårt på det här med avhållsamhet heller - till vänster om mig bor en rysk snubbe, som gillar hemmamatcher. Ja, isoleringen är väl så där i denna murkna byggnad.

Men vaa gör väl dää?

Buss och kran!

God lördagsafton!

Kan meddela att jag överlevt mina två muntliga föredrag, stressnivån befinner sig på en rekommenderad nivå och jag har övergivit det instinktiva beteendemönstret.

Ikväll ska jag laga mat med några "inneboende", vinpimplande och allmänt chill - därefter med stor sannolikhet, utgång.

Imorgon kommer ett lite utförligare inlägg!

Annars så hoppas jag att ni alla får äta er mätta och inte fryser. Det är ju huvudsaken.

Puss