stinastorch

Det här med att hävda att man är släkt med Ingmar Bergman tror jag kan vara ett synnerligen framgångsrikt koncept. Ja, alltså berätta det för mina professorer.

Jag menar, jag har ju aldrig träffat min farfar IRL. Farsan har inte yppat särskilt många ord om honom under 23 år (förutom att han gärna var obstinat gentemot sin stackars gamle far). Ingmar själv hade ju nio barn, varav flertalet han inte visste om och dessutom heter en av dem Jan Bergman. Följaktligen kände han nog inte till särskilt många av sina barnbarn.

...

Jag skulle kunna vara en av dem.

Jag tänker så här: Detta kan ju ge en liten, liiiten skjuts på vägen, ett liiitet plus i kanten, kanske till och med några gratis ECTS-poäng, eller på något sätt göra föreställningen, att jag ska kunna producera fyra stycken Hausarbeiten samt genomföra ett muntligt prov på tyska, lite, liiite mer realistisk.

I de mörka stunderna känns sannolikheten att detta ska gå vägen, det här med Husarbete och muntligt förhör, lika stor som att jag skulle adoptera ett vårtsvin (och ha i min säng), byta kön, sälja mig själv på blocket, springa Stockholm Marathon naken och med en bärs i handen (skulle jag inte göra ens med kläder och utan bärs i handen, inte ens i äckligt bra fysisk form), välja att se på "Anna Anka och hennes vänner" istället för "Kalle Anka och hans vänner" på julafton, ej heller ägna Anna Anka eller Linda Rosing en tanke mer än en gång per år, högst, (då jag råkar komma in på en nyhetssida som handlar om dem).

Hursomhelst, alla dessa exempel är ju fullt genomförbara (med reservation för adoption av vårtsvin), alltså borde kursexaminationerna också vara det. Även om det inte känns så just nu. Kanske kan farfar hjälpa mig på traven?

Hej!