stinastorch

Ja, då sitter jag här igen... IGEN... och väntar på tvätten, 6 trappor ner i källaren, som nästintill både liknar och känns som en bunker. Ja, det utrymmet kunde man tydligen isolera väl, men inte boendeutrymmena, utan man måste med jämn frekvens höra den där ryska snubben ha hemmamatch. Jag har kommit på att han kanske bara har en tjej, men frekvensen avtar inte för det.

Hur som helst, jag verkar tycka om att plåga mig så där lite lagom, ganska ofta. Ja, det här med att ställa väckaruret på snortidig tid alltså, bara för att tvätta, nära jag egentligen har hela dagen på mig. Och det här med att vara morgonpigg... ja, det är jag inte, helt enkelt.

Under hela barndomen, ända upp till sena tonåren, har man haft en förälder som däremot är väldigt, jag upprepar, väldigt spänstig och kry på morgonen. Detta har han försökt att överföra på mig. Komma in kl. 06.30 i arla morgonstund, först med ett något skonsammare väckningsförsök, dvs. kasta ett och annat åldrat gosedjur i nyllet. Utan framgång. Nästa försök: kittla under fötterna. FAIL. Ett tredje försök, och SE DÄR, då kommer en välpumpad basketbollen farandes.

Jag säger då det, inte har man haft en lätt uppväxt. Icke.

Jag är ledsen, päronet, det har inte fungerat. Jag är inte och kommer aldrig att bli morgonpigg. Punkt.

Likväl måste jag erkänna... det är ju fantastiskt skönt när man väl kommit upp. Sitta för sig själv en stund i mörkret och filosofera lite. Aaahh.

Püss