stinastorch

Jag funderar på om jag har gått tillbaka i min utveckling.

I flera dagar har jag lyssnat på E-Types gamla slagdängor, som jag med stort nöje gjorde någon gång i 13-15 års åldern. Jo, jag var nog ett av hans mest trogna fans. Fruktansvärt bra låtar alltså. Häromdagen kollade jag igenom majoriteten av Britney Spears musikvideor från 1999 och framåt, på youtube. ”Hit me baby one more time” exempelvis. Oförskämt bra musik. Vad har det tagit åt mig?

Ni kanske tror att jag skojar, men se det gör jag då inte. Detta är helt och hållet sant, eventuellt med en liten smula överdrift. Jag tror nämligen att det kan finnas ett logiskt mönster i mitt beteende.

Ett ytterliggare exempel som bestyrker min hypotes, är att min kommunikation med omgivningen minst till 90 procent består av grymtningar, muttrande och gester. Det var ungefär så jag kommunicerade med mina kompisar, liksom de grabbar jag försökte uppvakta, i tonåren. Ser inte ni detta mönster?

Liten fundering bara.