Très fatigué
Nåväl, nu är jag helt slut. Det var alldeles för många intryck på alldeles för kort tid för lilla Stina. Jag skulle gärna vilja berätta allt jag upplevt det senaste dryga dygnet, men inser att det kommer ta väldigt lång tid. Därför skall jag bara berätta det mest signifikanta.
Resan hit gick som planerat, fram till dess att jag anlänt till tågstationen i Toulouse kl. 00.48 på natten. (By the way, det var inget snabbtåg. Var fick jag det ifrån?) Hur som helst, väl framme var det tänkt att jag skulle ta tunnelbanan till boendet, men den hade slutat gå. Plan B var att leta upp en taxi, men det fanns inte en enda så långt mina halvtrötta ögon kunde nå. Jag ringde då min värdmamma och det visade sig att hon inte förstår ett enda ord engelska. Något jag hade hoppats på, såhär i början av min Frankrikevistelse, eller i alla fall i det utmattade tillstånd som jag då befann mig i. Jag försökte, på en ytterst knackig franska, att meddela att jag promenerar till dem. Därmed började jag verkställa plan C och gå i en, som jag trodde var rätt, riktning några hundra meter, men fick lyckligtvis syn på en taxi. Yes! Han körde mig åt motsatt riktning, vilket bekräftade att mitt lokalsinne och min kartläsarförmåga inte är vad de borde vara.
Jag kom rätt till sist, som tur var, något förlägen över att anlända i sena timmen. Det visade sig att värdfamiljen inte bestod av en medelålders kvinna med sin dotter, två hundar och en katt, som jag fått information om. Den förstnämnda personen stämde med uppgifterna, men resterande familjemedlemmar var kvinnans pensionerade mamma, i 70 års åldern, och likaså pensionerade hund, i motsvarande hundår. Jag fick genast tanken: ”Det här kan bli riktigt bra”, då jag ofta drömt om att försöka hitta en ny mor- eller farförälder (eftersom mina egna ej längre är i livet). Ni vet, som den lille gossen i ”Kan du vissla Johanna”? Kanske kan hon bli min nya franska grand-mère? Jaaa!
Första skoldagen innebar många nya intryck, främst genom hörselsinnet. Jag fick flytta ner en nivå, då jag blivit placerad i en lite för svår klass.
Den allra största lyckan jag hittills upplevt under min vistelse i Toulouse är: 1. Jag hittade havregryn i mataffären, vilket jag starkt betvivlade skulle finnas i detta land. Det innebär att jag kan äta havregrynsgröt till frukost, och övriga måltider om jag så vill det, och inte någon förbaskad croissant med marmelad. Den upptäckten, mina vänner, var en ren lycka. Då menar jag ren lycka. 2. De har Internet här hemma, så att jag kan hålla kontakten med er. NAJS!
Ta väl hand om er tills vi möts här nästa gång!
À bientôt!
NAJS= NAIS. Norrköpings Allmänna IdrottsSällskap. Himla bra handbollsklubb på sin tid. Alltså inte på Din tid. Spelade sina matcher i Linghallen. Ansågs på den den tiden som trång, bl a boroende på ribbstolarna. Kallades för "cigarrlåda".
Om du ska imponera på den gamla damen ska du fråga vad hon tycker om Gilbert Becaud. Hon kommer inte att sluta prata. Alla franska tanter i hennes ålder gillar honom. Snygg o sjöng tres bien. Tyvärr död, men ändå.
Go Stina! Jag håller ställningarna i Uppsala. Lycka till med allt :)
Ahh, les petits gryn de la havré. Tur att de har lite RIKTIG matkultur i Frankrike också. Inte bara sniglar och gräddsås.
Eh? Min kommentar försvann nyss? Eller har du kommentarsgranskning?
Aha, det är bara fördröjt.
Göran: Tack för tipset! Kanske är ett bra tillvägagångssätt för att tina upp henne, och en bra början på en långvarig, djup relation.
...Hon verkar rätt upptinad redan i och för sig. Jag skall göra det när jag själv är förmögen att ställa frågan på ngt så när förståelig franska.
Sis, jag håller med dig. Betvivlar att jag skulle överleva de kommande fyra månaderna utan les flocons d'avoine. My God asså! Grattis i förskott förresten!
Haha jag skrattar så jag dör av dina texter min kära Krabba! Och minst lika mycket åt Görans kommentarer! NAIS :)
