stinastorch

HERREGUD!

Det har ju nästan gått TRE dagar sedan jag skrev senast. Känns det jobbigt för er? Jag har full förståelse för att Stina-abstinensen är ourhärdlig.

...

Speciellt för Göran.

Denna dag har varit grymt bra. Ibland kan man verkligen bli hög på livet. Det är de små tingen, som kostar väldigt lite, eller ingenting alls, som ger en små lyckorus. Alla har ju inte samma möjlighet till att uppleva sådana lyckokänslor, inte på långa vägar. Det får mig att inse att jag har det oerhört bra och egentligen inte har något att gnälla över. Jag tror, att människor reflekterar alldeles för sällan över hur bra de har det. Ofta är man missnöjd och oroar sig för den ena småsaken efter den andra. Likväl sätter ju var och en upp sin kravbild efter det förutsättningar och omständigheter som råder runt omkring. Således gnäller människor över bagateller, av den anledningen att de har det alldeles för bra. Det fordras bara att man reflekterar oftare över just detta och visar mer tacksamhet.

Varför har då denna dag varit så grymt bra? Jo, i dag knöt jag en fransk vänskapskontakt (jag är ju aningen trött på att jämt och ständigt ha ett antal mexikaner och spanjorer rännandes runt mina fötter). En fransyska kom fram till mig på gymmet och frågade om jag kunde visa henne hur en maskin fungerade. Jag måste ha givit intrycket av att vara en van atlet.

…

Ja, det kan nog stämma att folk lätt får det intrycket av mig.

Jag svarade, som jag alltid gör när fransmän försöker prata franska med mig: ”Est-ce que vous pouvez parler un peu plus lentement, s’il vous plait?” (Skulle ni kunna prata lite långsammare, tack?) Hur som helst. Jag gick rakt på sak, sa att jag blir väldigt glad när jag träffar fransktalande och frågade om hon hade lust att ta en fika inom snar framtid. Hon sa ja!
 
Jag blir så glad av att träffa öppna och trevliga personer, så där spontant. Vem vet, jag kanske har funnit en vän för livet? Hon kan dessutom lära mig oförskämt mycket franska.

Det är sådana små händelser, som gör mig hög på livet.

Amen.