Basket döhh!
God söndagsafton, kära kamrater!
Tillbaka igen, efter en mycket angenäm vistelse i Tarbes (ca 15 mil väster om Toulouse). Där hälsade jag på en kompis och gammal rival från Södertälje, som för närvarande spelar (basket) i Frankrikes högsta damliga (LFB).
Igår mötte hennes lag, TGB, Aix-en-Provence, en match som Tarbes till slut vann med förkrossande 78-55. Aix spelade en aggressiv helplanspress från start, för att försöka få stopp på TGB, som leder den franska damligan med endast en förlust på 23 matcher. De hade dock inget att sätta mot TGB, som sakta men säkert malde ner sitt motstånd. Det var riktigt kul att se Frida spela och få uppleva fransk dambasket, som ju håller en högre nivå en den svenska. Enligt henne är den största skillnaden att lagen i Frankrike håller en jämnare nivå med varandra, följaktligen blir varje match tät och spännande. I den svenska damligan kan topplaget vinna med 50 poäng över bottenlaget, och sådana matcher är sällan roliga att skåda. Fransk dambasket är också tuffare fysiskt, med större spelare och i många fall ett långsammare och mer tekniskt spel, till skillnad från svensk baskets snabba och ettriga spel.
Jag gillar att påminna Frida om våren 2004, då mitt lag Dolphins vann JSM-guld över hennes lag, Södertälje. Då var Frida blott 16 år, liten och spröd. Inte kunde man då ana vad det skulle bli av denna lilla fjäder, som jag och mitt lag sopade undan den där våren för fem år sedan.
Ja, det var förr det och min glansperiod är passé. Nu spelar Frida i den svenska landslaget, har bl. a vunnit VM-silver med sitt U19-landslag 2007, där hon också utmärktes som tävlingens mest värdefulle spelare. Med andra ord, världens bästa spelare i hennes åldersgrupp. Är det inte hur coolt som helst?
Det är med detta perspektiv, som jag gärna vill minnas detta JSM-guld och den gamla goda tiden, då man fortfarande kunde glänsa med sina stabila, något långsamma, inside-moves.
Som jag skrev i föregående inlägg, kommer fassan och Nigulla i morgon. Detta ser jag fram emot oerhört mycket, främst för att det innebär en hel del restaurangbesök, men naturligtvis också för att det är roligt att återse sin familj.
På måndag börjar jag nivå fem på Alliance Francaise, vilket betyder att jag nått halvtid av min sejour i Toulouse. Comme le temps passe vite. Lite sorgligt, för jag trivs verkligen här.
Ha en fortsatt trevlig söndagskväll.
Ajöss!
Tillbaka igen, efter en mycket angenäm vistelse i Tarbes (ca 15 mil väster om Toulouse). Där hälsade jag på en kompis och gammal rival från Södertälje, som för närvarande spelar (basket) i Frankrikes högsta damliga (LFB).
Igår mötte hennes lag, TGB, Aix-en-Provence, en match som Tarbes till slut vann med förkrossande 78-55. Aix spelade en aggressiv helplanspress från start, för att försöka få stopp på TGB, som leder den franska damligan med endast en förlust på 23 matcher. De hade dock inget att sätta mot TGB, som sakta men säkert malde ner sitt motstånd. Det var riktigt kul att se Frida spela och få uppleva fransk dambasket, som ju håller en högre nivå en den svenska. Enligt henne är den största skillnaden att lagen i Frankrike håller en jämnare nivå med varandra, följaktligen blir varje match tät och spännande. I den svenska damligan kan topplaget vinna med 50 poäng över bottenlaget, och sådana matcher är sällan roliga att skåda. Fransk dambasket är också tuffare fysiskt, med större spelare och i många fall ett långsammare och mer tekniskt spel, till skillnad från svensk baskets snabba och ettriga spel.
Jag gillar att påminna Frida om våren 2004, då mitt lag Dolphins vann JSM-guld över hennes lag, Södertälje. Då var Frida blott 16 år, liten och spröd. Inte kunde man då ana vad det skulle bli av denna lilla fjäder, som jag och mitt lag sopade undan den där våren för fem år sedan.
Ja, det var förr det och min glansperiod är passé. Nu spelar Frida i den svenska landslaget, har bl. a vunnit VM-silver med sitt U19-landslag 2007, där hon också utmärktes som tävlingens mest värdefulle spelare. Med andra ord, världens bästa spelare i hennes åldersgrupp. Är det inte hur coolt som helst?
Det är med detta perspektiv, som jag gärna vill minnas detta JSM-guld och den gamla goda tiden, då man fortfarande kunde glänsa med sina stabila, något långsamma, inside-moves.
Som jag skrev i föregående inlägg, kommer fassan och Nigulla i morgon. Detta ser jag fram emot oerhört mycket, främst för att det innebär en hel del restaurangbesök, men naturligtvis också för att det är roligt att återse sin familj.
På måndag börjar jag nivå fem på Alliance Francaise, vilket betyder att jag nått halvtid av min sejour i Toulouse. Comme le temps passe vite. Lite sorgligt, för jag trivs verkligen här.
Ha en fortsatt trevlig söndagskväll.
Ajöss!
Kommentarer
Trackback
