stinastorch

Idag, den 9 november, är en dag då jag känner ambivalens. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fira eller sörja.

För 20 år sedan betraktades det tyska folket som det lyckligaste i hela världen. Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen kollapsat, likaså den kommunistiska planekonomin, kalla kriget var slut, Väst- och Östtyskland kunde så förenas efter 40 års separation. En av de absolut viktigaste händelserna i europeisk efterkrigshistoria. Ett nytt kapitel i Europas historia - den om demokrati, civila fri- och rättigheter och ett enat folk. Nog finns det anledning att glädjas en dag som denna.

Men det finns också sorg. Mycket sorg. Idag, för 71 år sedan, påbörjades en landsomfattande pogrom av judarna i Tyskland, som sedan skulle kulminera i förintelsen av ca 6 miljoner judar och hundratusentals oliktänkande. I Berlin, och i flera andra delar av Tyskland, ägde minnesstunder rum för dessa offer, där varenda namn lästes upp. Syftet är att de mördade judarna inte längre ska betraktas som en enda stor massa, utan identiteter, vilket tidigare har varit fallet, utan att försöka se till varje individ, som föll offer för nazismen och obeskrivlig ondska.

Jag befann mig tyvärr inte vid en sådan minnesstund idag.

Däremot infann jag mig vid Brandenburger Tor, där själva 20 års jubileumet officiellt firades. Regn, kyla och rusk. Kalla tår och fingrar. Men det var det definitivt värt.







Tillställningen började med en "Open-Air-Konsert" av "die Staatskapelle Berlin" och "Staatsopernchor", följt av flertalet europeiska ledares marsch genom Brandenburger Tor. Diverse tal hölls av en del av dessa. Sarkozy var först ut och möttes av blandade reaktioner av publiken - varför då en dag som denna? Därefter stod Medvedev på tur - kändes väl aningen märkligt att höra honom tala om frihet och ett enat Europa, med tanke på den regim han står för - men jag antar att man borde tänka längre än så. Speciellt en dag som denna. När Gordon Brown talade kunde man se Berlusconi sitta och sova på den stora bildskärmen, vilket möttes av ett avgarv från publiken. Den stackarn. Det är ju faktiskt synd om Berlusconi, han har ju så oändligt mycket bekymmer för närvarande. Måste helt enkelt ha varit slutkörd. Hillary Clinton möttes av stående ovationer, höll sitt tal på ett väldigt amerikanskt sätt, drömmande, framåtblickande. Stora ord. Gud var med på ett hörn också. Och så till sist, allas vår "Angie". Angela Merkel alltså.

Efter talen samtalades det med Lech Walesa, mannen bakom införandet av västerländsk demokrati i Polen för 20 år sedan. Han satte igång rasandet av 1000 dominobrickor på 1,5 km sträcka, vilket kunde följas på bildskärmen.

Därefter naturligtvis ett samtal med Gorbatjov och dåvarande västtysk utrikesminister Genscher. (Av trötthet och den sena timmen, orkar jag inte yttra mig närmare om detta nu, med det riktigt häftigt att få vara med om denna händelse. "Gorbi" med sitt omtalade födelsemärke!)

Kvällen avslutates med ett framförande av Bon Jovi och låten "We weren't born to follow", därefter fyrverkerier.


Fler bilder kommer kära vänner! Dock inte nu, då min internetuppkoppling är plågande långsam. Och jag är plågsamt trött. Och klockan är 01.55.

Återkommer och tills dess - sov gott!