Rückblick
Man gläds varje gång, så där en gång i veckan, man bokar in sin tvättid i rena svinottan, med den fantastiskt överskattade inställningen att det ändå kan vara skönt att komma upp i god tid på morgonen. Varje gång klockan ringer 06:45 känner man sig fantastiskt tacksam över att man bokade denna svintidiga tvättid.
Ja, så här i väntan på en avslutad centrifugering i en källarvåning sex trappor nedanför mig, tänkte jag: "Tja, varför inte slänga ihop ett litet blogginlägg. Jag har ju inget annat vettigt för mig".
Det kanske kan vara av värde att ge en lagom KORTFATTAD återblick av de gångna elva dagarna som Stina har tillbringat i Berlin.
Ankomstdagen, den 5 oktober, var av en ganska till mycket intensiv art. Då fick Stina verkligen känna på tysk byråkrati i dess sanna bemärkelse. Huvudmålet var att skriva in sig på universitetet så fort som möjligt, eftersom Stina, av hittills okända anledningar lyckades missa det egentliga inskrivningsdatumet den första oktober. Stina upplevde en måttlig till mycket hög grad av stress, vilket satte en sjuhelsikes fart på henne. Hjälpmedel: en minst lika hurtig och framförallt samarbetsvillig far, en chipstrimmad Saab 9-3 Aero årsmodell 2008 och GPS.
Och så till den tyska byråkratin: För att överhuvudtaget få skriva in sig på Humboldt universitetet behövdes en underskrift från hyresvärden i mitt kyrkliga studentboende, som sedan behövdes för att kunna registera boendet hos "Bürgeramt" (motsvarande ett mantalskontor, tror jag). Denna registrering fordrades i sin tur, tillsammans med en underskrift om en giltig sjukförsäkring samt inbetalat kvitto för alla "studentavgifter" (kårlegsavgift), för att kunna bli inskriven. Punkt.
Allt detta gick, med flertalet ursäkter om förseningen och ödmjuka vädjanden, hyffsat smärtfritt. Ibland har Stina verkligen tur.
Och så till boendet: Jag nämde just att det var kyrkligt, vilket betyder att jag starkt behöver jobba på min fromhet och diskretion om jag inte ska bli utslängd härifrån. Det ska väl gå bra. Nyligen beslutades att detta studenthem kommer att bli tvunget att stänga, pga av bristfällig standard. Ja, ni kan då troligtvis föreställa er hur jag bor. Egentligen ska jag inte klaga. Det kan inte vara annat än ytterst hälsosamt att få uppleva rent primitiva boendeformer och direkt få förnimma spår av den gånga DDR-tiden i Östberlin. Det både danar min själ och ger mig fantastiska historiekunskaper. De som bor här på hemmet är också väldigt trevliga, en och annan kanske lite för gudfruktig för min smak, men hellre det än en hardcore hårdrockare med piercing och läderstring.
Nej, jag ska då inte klaga.
Förra helgen fick jag besök av två kära vänner från Norrköping, vilket var mycket, mycket trivsamt. Det var gött med sällskapet, då jag känt mig ganska vilsen och ensam i denna stora stad fram tills mina kurser drog igång nu i onsdags, nio dagar efter ankomsten.
Ha det feint!
Ja, så här i väntan på en avslutad centrifugering i en källarvåning sex trappor nedanför mig, tänkte jag: "Tja, varför inte slänga ihop ett litet blogginlägg. Jag har ju inget annat vettigt för mig".
Det kanske kan vara av värde att ge en lagom KORTFATTAD återblick av de gångna elva dagarna som Stina har tillbringat i Berlin.
Ankomstdagen, den 5 oktober, var av en ganska till mycket intensiv art. Då fick Stina verkligen känna på tysk byråkrati i dess sanna bemärkelse. Huvudmålet var att skriva in sig på universitetet så fort som möjligt, eftersom Stina, av hittills okända anledningar lyckades missa det egentliga inskrivningsdatumet den första oktober. Stina upplevde en måttlig till mycket hög grad av stress, vilket satte en sjuhelsikes fart på henne. Hjälpmedel: en minst lika hurtig och framförallt samarbetsvillig far, en chipstrimmad Saab 9-3 Aero årsmodell 2008 och GPS.
Och så till den tyska byråkratin: För att överhuvudtaget få skriva in sig på Humboldt universitetet behövdes en underskrift från hyresvärden i mitt kyrkliga studentboende, som sedan behövdes för att kunna registera boendet hos "Bürgeramt" (motsvarande ett mantalskontor, tror jag). Denna registrering fordrades i sin tur, tillsammans med en underskrift om en giltig sjukförsäkring samt inbetalat kvitto för alla "studentavgifter" (kårlegsavgift), för att kunna bli inskriven. Punkt.
Allt detta gick, med flertalet ursäkter om förseningen och ödmjuka vädjanden, hyffsat smärtfritt. Ibland har Stina verkligen tur.
Och så till boendet: Jag nämde just att det var kyrkligt, vilket betyder att jag starkt behöver jobba på min fromhet och diskretion om jag inte ska bli utslängd härifrån. Det ska väl gå bra. Nyligen beslutades att detta studenthem kommer att bli tvunget att stänga, pga av bristfällig standard. Ja, ni kan då troligtvis föreställa er hur jag bor. Egentligen ska jag inte klaga. Det kan inte vara annat än ytterst hälsosamt att få uppleva rent primitiva boendeformer och direkt få förnimma spår av den gånga DDR-tiden i Östberlin. Det både danar min själ och ger mig fantastiska historiekunskaper. De som bor här på hemmet är också väldigt trevliga, en och annan kanske lite för gudfruktig för min smak, men hellre det än en hardcore hårdrockare med piercing och läderstring.
Nej, jag ska då inte klaga.
Förra helgen fick jag besök av två kära vänner från Norrköping, vilket var mycket, mycket trivsamt. Det var gött med sällskapet, då jag känt mig ganska vilsen och ensam i denna stora stad fram tills mina kurser drog igång nu i onsdags, nio dagar efter ankomsten.
Ha det feint!
Kommentarer
Postat av: Erika!
åh vad jag älskar det här blogginlägget Stina, jag frustar av skratt! Något utav det roligaste som någonsin skrivits!
Postat av: Stina Bergman
Det gjädjer mig att få glädja dig Ernst! :)
Trackback
