stinastorch

Moi, avec les Allemandes...
(Fotografen är, inte oväntat, en japan.)

Typiskt. Jag tror att jag håller på att bli förkyld. Jag som hade tänkt att köpa ett tre månaders gymkort i morgon, för att kunna trimma upp kroppen min inför beach 2009. Det verkar som att det får vänta några dagar.

Gymträning kan för övrigt vara ett bra sätt att integrera sig i det franska samhället. En ypperlig möjlighet att träffa folk med fransk härkomst och följaktligen många tillfällen att få prata deras språk. Denna form av träning genomförs således även för ett mer sofistikerat ändamål, än enbart muskelbyggande.

Såhär ser min plan ut för våren 2009:

• Utveckla mina kunskaper om rugbyspelares anatomi. Främst en närmare titt på deras feta lår.
• Havregrynsgröt, morötter och café avec beaucoup de lait. Nödvändigtvis inte allt detta på samma gång.
• Inga croissants eller crepes med nutella. Nej, nej.
• Många, många franska verb au futur, l'imparfait et conditionnel. Eventuellt en och annan preposition.
• En hel del nattligt hattrullande.
• Flertalet bänkpressrepetitioner.
• Många djupa samtal med min blivande franska mormor.
• En undersökning och, förhoppningsvis, förståelse för baguettefenomenet.

Här kommer en liten inblick i min franskaundervisning.

Lektionen startar kl. 09.00.

Mexikanen kommer en halvtimme för sent, därför att han, liksom övriga människor från den spanska kultursfären, inte direkt prioriterar att komma i tid. Ett resultat av för mycket fiesta och siesta. För övrigt är det relativt svårt att umgås med sådana typer om man själv är punktlig. Jag får ofta stå och vänta utanför bion, cafét et. c. och frysa häcken av mig.

Kinesen sitter och övar flitigt på att uttala alla ”R” i en fransk mening, och lyckas också efter ett antal upprepningar. Kineserna överträffar alltid sig själva, eftersom de är så förbaskat ambitiösa och enträgna. Man ser inga som helst tecken på utmattning.

Amerikanen, dvs. plastikkirurgen Cliff, liksom irländaren, har stora svårigheter att få till det korrekta, franska uttalet. Det blir tyvärr bara: ”Mööörrrseeeey booouukooou” (Merci beaucoup alltså). Sorry, men det finns inget hopp för plastikkirurgen. Är man 72 år, är det dags att komma till insikt om, att inlärningsförmågan är kraftigt försämrad. Jag skulle vilja påstå att den är nästintill ur funktion. För irländaren finns det dock hopp, om än bara lite. Han är ju blott 18 år, den lille gossen.

Koreanen får en fråga av lärarinnan, förstår ingenting, men flinar och nickar frenetiskt. Hon ställer frågan på nytt och koreanen fortsätter att nicka instämmande, tills dess att hon ger upp och skickar den till nästa person.

Tyskarna sitter och snackar med varandra konstant auf deutsch, i en relativt hög samtalston. Mycket irriterande. Även om de befinner sig i ett annat land för att lära sig ett nytt språk, verkar de tro att tyskan fortfarande utgör "standardspråket". Om man frågar dem något på franska eller engelska, svarar de på tyska, även om den frågande inte kan tyska.

Se där, en liten jämförelse av stereotypa drag hos olika nationaliteter. Himla intressant.

Lite spartanskt kanske, men det är jag ju van vid, som fattig student... =)

Följande företeelser och ting undrar jag över:

(OBS! Tendenser till ironi och överdrifter kan förekomma i nedanstående text.)

•    Varför är toalett och handfat placerade i två separata rum, så att man måste gå igenom hela lägenheten för att tvätta händerna efter ett WC-besök?

•    Hur kommer det sig att man placerar en gigantisk värmepanna på väggen i köket? Likaså, varför dånar den så mycket, så att det känns som om man startar upp ett nytt kärnkraftverk, varje gång man sätter på varmvattnet?

•   Varför äter fransmän baguetter och endast baguetter till varje måltid, i princip? Livnär de sig bara på dem? Varthän man än ser sig omkring går den ena fransosen efter den andre med en baguette under armen, alternativt i handen. Inget smör. Ingen skinka. Ingen ost. Bara baguette. Är det någon slags ursäkt för att få äta tio gånger per dag, just för att man är ständigt hungrig? Är det något slags skydd för att dölja svettlukten? Jo, jag har hört att fransmän inte gillar att duscha och att just baguetter suger upp svett effektivt. Hmm, jag måste undersöka detta baguettefenomen.

• Av vilken anledning kokar man så starkt kaffe i Frankrike, att det fordras minst 90 procent mjölk för att inte avlida av koffeinöverdos? Detta gör att jag måste köpa minst 15 liter mjölk varje vecka, bara för att få dricka lite kaffe. (Ja, vi kokar alltså en gemensam kanna varje morgon till samtliga ”familjemedlemmar”.) Det måste vara till Frankrike som större delen av kaffeproduktionen går. Ha! Där har vi förklaringen till varför kaffepriserna är så höga i Sverige. Ja e inte bitter...

•   Varför parkerar man sin bil när, var och hur som helst på alla möjliga trottoarer och kanter, oavsett om man står i vägen för såväl bilister, cyklister och fotgängare? Och varför sätter man på varningsblinkern - den som skall användas endast i nödfall - när man bara ämnar springa in i kiosken för att köpa cigaretter?

Några frågor bara...

Ja, då var jag här igen ja.

Jag hann ju inte berätta om den högst underhållande gårdagskvällen.

En mycket lustig gårdag, måste jag säga. Jag var ute och svirade med ett gäng från skolan, inklusive en äldre gentleman. Närmare bestämt en 72 årig äldre gentleman. Vi kan kalla honom Cliff. Ja, jag säger då det. Snacka om att man har träffat intressanta personligheter här i Toulouse.

Han läser nämligen i min klass. En plastikkirurg från Kalifornien, som numera verkar ha dragit ner på läkarverksamheten, och istället reser runt i världen. Välsituerad är han nog också. Ja, den uppfattningen har jag fått av alla hans historier om före detta flickvänner, som han träffat i de många länder han har bott. Öppet och entusiastiskt berättar han, som att det inte är något märkvärdigt alls. Igår avslöjade han för mig att hans största kärlek någonsin var en norsk tjej, i 30 års åldern, med ett förflutet som modell för tidningen Playboy. Egentligen fick jag inte säga detta till någon, så lova mig att ni inte gör det! =)

Att han är rik förstod jag också när han igår bjöd två killar i klassen, 18 och 21 år, på en relativt lyxig middag. En spontan reaktion kan vara att denna inbjudan verkar lite skum, men jag tror det endast var en vänlighetsgest från hans sida. Han är definitivt en trevlig snubbe, men en speciell sådan.

Hur som helst. Igår följde han med oss ynglingar mellan 18 och 28 års åldern, på en liten pubrunda. Helt naturligt.

Sa jag att han för tillfället har ihop det med en 29 årig tjeckisk brud, som han bor ihop med här i Toulouse på obestämd tid? Sa jag att han är 72 år?

Snubben verkar inte acceptera livets naturliga gång, det faktum att man blir äldre och således får ta de konsekvenser som detta innebär. Han verkar inte vilja inse att tiden är inne för att införskaffa en rollator. Inte att ständigt kurtisera med diverse fruntimmer i 30 års åldern.

Två veckor har snart passerat av min vistelse i Toulouse. Jag vet att timmarna, minuterna och sekunderna går precis lika fort under årets alla 365 dagar, och att ”tiden går så himla fort”, är en väldigt uttjatad och meningslös fras. Dock, enligt min egen personliga upplevelse, kändes det som att den andra veckan passerade fortare än den första.    

Det beror förmodligen på att de första dagarna innebar många nya intryck och upplevelser, och därmed känslan av att tiden stannar upp. Man är generellt sätt mer tidsmedveten och uppmärksam på alla händelser runtomkring. Såhär i efterhand har jag fler minnen att tänka tillbaka på, vilket ger uppfattningen av en innehållsrik vecka och att tiden således har gått långsammare. Vecka två har förflutit mer obemärkt än förra, troligtvis beroende på att jag så smått börjar få in lite rutiner.
Förmodligen börjar jag successivt komma in i den franska vardagen.

Ja, två veckor kan tyckas vara lite väl kort tid att vänja sig vid ett nytt land och en ny miljö. Jag har emellertid relativt lätt för att känna mig hemma i nya miljöer, har jag märkt, och dessutom skiljer sig inte den franska kulturen så värst mycket från den svenska. Nej, skulle jag exempelvis ha rest till Kina med samma ändamål, hade jag nog haft det betydligt mera kämpigt att komma in i några slags rutiner.

Likväl, finns det en hel del intressanta skillnader mellan just svensk och fransk kultur, varav några jag tänkte berätta lite om i morgon. Jo, jag har gjort många upptäckter under de två gångna veckorna.

Nu måste jag dock kila iväg. Jag skall nämligen fika med en tjej från Uppsala, som läser samma pol mag program som jag, och likaså samma språkkurs på Alliance Francaise. Världen kan verka liten ibland. Jag betonar då att den inte ÄR liten ibland, utan för vissa kan UPPLEVAS som liten. =)

Ha en trevlig Alla hjärtans dag! Ät inte för mycket choklad dock. Ce n’est pas bien pour la santé, eller nåt…

Puss och kram

Trots de naturliga motgångar jag stött på under tiden i Toulouse, dvs. kommunikationen på franska, kan jag glädjande meddela att jag har gjort en hel del språkliga framsteg.

Just idag blev jag särskilt varse om detta. Exempelvis när jag skulle börja prata med tyskarna i min klass, på tyska naturligtvis, ville det sig inte. Jag gick snabbt över till franska ord, vilket inte var fallet när jag samtalade med dem första skoldagen. Då gick det snarare ganska bra att prata tyska, även om den blivit rätt ringrostig de senaste åren. Dock, idag sa det stopp och jag började prata franska istället. Ja, sannolikt var det på ingalunda sätt och vis korrekt franska, men flertalet ord ramlade i alla fall ut ur min mun. När detta så skett gjorde jag ett litet gjädjeskutt och tyskarna tittade aningen skeptiskt på mig.

Ett annat exempel är att jag, med jämna- liksom ojämna mellanrum, går och rabblar franska fraser.
Likaså lyckades jag föra en konversation med en japanska i över en kvart idag. Tänk då på att japaner har en viss accent, liksom kineser och övriga nationaliteter i Östra Asien, och att hon har en bra bit kvar tills hon pratar bra franska. Lägg även till, i er föreställning, att hon var ungefär en halv meter kortare än jag, vilket innebar att jag hade svårigheter att höra vad hon sa. Nackspärr fick jag på köpet.

Trots att jag gått bakåt i min utveckling på olika plan, som jag igår berättade om, verkar den franska språkfärdigheten förbättras. Konstigt vore det annars, och vad gör jag isåfall här?

Belåten och aningen trött, ämnar jag nu att falla i sömn.

Puss

Jag funderar på om jag har gått tillbaka i min utveckling.

I flera dagar har jag lyssnat på E-Types gamla slagdängor, som jag med stort nöje gjorde någon gång i 13-15 års åldern. Jo, jag var nog ett av hans mest trogna fans. Fruktansvärt bra låtar alltså. Häromdagen kollade jag igenom majoriteten av Britney Spears musikvideor från 1999 och framåt, på youtube. ”Hit me baby one more time” exempelvis. Oförskämt bra musik. Vad har det tagit åt mig?

Ni kanske tror att jag skojar, men se det gör jag då inte. Detta är helt och hållet sant, eventuellt med en liten smula överdrift. Jag tror nämligen att det kan finnas ett logiskt mönster i mitt beteende.

Ett ytterliggare exempel som bestyrker min hypotes, är att min kommunikation med omgivningen minst till 90 procent består av grymtningar, muttrande och gester. Det var ungefär så jag kommunicerade med mina kompisar, liksom de grabbar jag försökte uppvakta, i tonåren. Ser inte ni detta mönster?

Liten fundering bara.

God afton.

En vecka har passerat av denna Frankrikevistelse, som hittills passerat nästintill smärtfritt. Ja, om man bortser från fadäsen häromdagen och den lilla motgången, som uppstod i samband med min ankomst förra söndagen.

Förhoppningsvis gör jag successivt små framsteg vad beträffar franskainlärningen, men ibland får jag känslan att det kommer att ta lång, lång tid före dess att jag är förmögen att behärska detta språk. Det är nog en sann känsla också. Har man bara läst franska i fyra veckor dessförinnan, får man inse att det kommer att ta tid. Det är svårt att hitta balansen mellan att sitta ensam, inne på sitt rum, och läsa in en förbaskat massa glosor och grammatik, och gå ut och socialisera i det franska samhället. Ibland är det svårt att veta den rätta prioriteringen och i vilken mängd et. c.

Ni anar inte hur frustrerande det kan vara, och så många gånger är, när man vill säga så mycket, men bara är kapabel att yttra några ynka, krystade fraser. Det blir inte direkt några djupa samtal med dem i min värdfamilj. T. ex har jag många gånger velat TALA UT med den äldre damen, men hon rynkar mest pannan när jag försöker säga något. Det känns lite som att hela världen stannar upp, när jag vrider och vänder på ord, tar flera omvägar, för att formulera en någorlunda begriplig fras. Föreställ er två föräldrar, sittandes vid matbordet tillsammans med deras lille parvel på dryga 11 månader, som väntar på att denne skall lyckas artikulera det första ordet någonsin. Det har tagit väldigt lång tid och när så äntligen sker, blir föräldrarna överlyckliga. Föreställ er att det är jag som är den lille parveln. (Ja, även om parveln är en maskulin bebis). De i värdfamiljen kanske inte blir överlyckliga så fort jag lyckas uttrycka något så när förståeligt, men de blir betydligt gladare än sinnestillståndet de var i dessförinnan.

Nåväl hoppas jag, inom en överskådlig framtid, att kunna tala ut med den gamla tanten. Just nu, är detta min högsta önskan i livet. Hon ska ju bli min nya mormor.

Hej på er!

Ps. Redan efter en dag lyckades kinesen i min klass uttala ett "R" under franskaundervisningen. Min farsa berättade idag att han städat sitt arbetsrum. Fattar ni? Han har STÄDAT! GUD HÖR BÖN!
Vart man än ser omkring sig här i världen, ser man saker som får en att känna hopp. Kinesen och farsan är två tydliga exempel på det. Ds.

Jag skulle vilja be det svenska folket om ursäkt, av den anledningen att jag inte har gett en rättvis bild av vår matkultur. Jag skäms.

Vad är det nu Stina har ställt till med, undrar ni högst troligen.

Jo, det var nämligen så här att jag spenderade gårdagen på en intressant tillställning, "la soirée Gourmande". Man skulle kunna säga att det liknade ett mångkulturellt knytkalas, där var och en skulle ta med sig en typisk maträtt från sitt hemland. Himla roligt, tänkte jag, men det skulle visa sig vara synnerligen svårt att hitta ingredienser och tillaga en svensk rätt.

Jag irrade runt som en idiot, i affären med stadens bredaste utbud av livsmedel (kändes det som i alla fall), men fann endast Wasa knäckebröd. Halleluja. Mycket orättvist, tyckte jag, för där fanns separata avdelningar för kinesiskt, mexikanskt, engelskt och amerikanskt käk, men ingen svensk avdelning. Vi som är världsmästare i matlagning! Jag blev nästintill förolämpad.

Hur som helst, nöjde jag mig med att köpa Wasa och ingredienser till en romröra. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte med romröran, knappast var det logiskt i alla fall. Kaviar är ju väldigt svenskt, dock på tub och tillverkad av Kalle, men det enda jag fann var fiskrom. Därtill hade jag fått för mig att det är rätt så svenskt med romröra och citron på en toastskiva, n'est-ce pas? Ja, nu köpte jag ju inget toast-, utan knäckebröd. Jag får allt för mig konstiga saker ibland.

Jag gjorde den där härliga röran, som smakade precis som den skulle. Kanske tilltalade den inte ögat på samma sätt som smaklökarna, då den svarta romen färgade créme fraichen till att mer likna en grå sörja. Jag vill dock betona att den verkligen smakade gott (för att försvara det lilla jag har att försvara, så att säga).

Ni kan själva räkna ut de andras reaktion på min läckra och kreativa svenska maträtt, eller ska man kalla det tilltugg? Jag kunde se att det fanns en viss skepticism, kanske rädsla till och med, i deras ögon när jag frågade om de ville prova. (För att själva testa er reaktion, se bilden nedanför). Nå?

Det blev, trots denna lilla fadäs, en högst underhållande afton. De skrattade åt mig och jag skämdes rejält. Alltid roligt att kunna roa andra.

But, hey, swedish people, don't be mad. Det kommer fler av dessa härliga knytkalas, och jag lovar och svär, att jag vid nästa tillfälle skall tillaga en superb svensk maträtt. Det finns nämligen en IKEA i utkanten av staden. Jag ska ta mig dit, om det så blir det sista jag gör.

I won't let you down!

Puss

Bild 1: Le Capitole, bild 2: Inuti Le Capitole, bild 3: Cathédrale St-Etienne, bild 4: Här bor jag!

Utsikten från undervisningssalen. Jag studerar alltså i självaste hjärtat av Toulouse, en stor torgliknande plats. Byggnaderna runtomkring är bl. a rådhuset (Le Capitole) justitiepalatset, Musée des Augustins och flera vackra hus från renässansen.

Bon soir mes chère amis!

Internetuppkopplingen har inte riktigt varit på min sida denna afton, men jag hoppas på att kunna lägga in ett inlägg, eller inlägga ett lägg in.

Precis som gårdagen har även denna dag varit ytterst innehållsrik, eller snarare fylld med en stor mängd nya intryck. Jag vill inte påstå att jag gjort en massa olika saker idag. Nej, franskaundervisning på 3,5 h och en visité de la ville (stadsrundtur) på 2,5 h räckte för att fylla Stinas kvot av dagsaktiviteter. Bara det att gå och handla lite frukt eller samtala med någon i högst två minuter, är minst tio gånger mer ansträngande, än om jag skulle befinna mig i Sverige. Nu kanske det låter som om denna utlandsvistelse endast är påfrestande för mig. Så är det på intet vis. Jag ser det snarare som helt naturligt att man är trött, men på ett positivt sätt, de första dagarna i en ny kultur, ett nytt språk och allt vad det innebär.

Den absolut roligaste händelsen idag var på franskalektionen i förmiddags. Det är ju så att jag läser tillsammans med personer tillhörande flertalet olika nationaliteter. De dominerande är japaner och kineser. Jag vill inte vara fördomsfull, men har ni någonsin sett en japan, eller kines för den delen, i ensamhet? Inte jag i alla fall. De äter, sover, går på toa, studerar, fotograferar, pratar, lever et c. i grupp om minst tio personer. Det gäller även i min franskaklass.

Hur som helst, det roliga inträffade när en kines skulle försöka uttala ett franskt ord, innehållande ett ”r”, dvs. ”semestriel” (halvårs-), på franska. Läraren höll på att kämpa och kämpa med henne ett antal minuter, innan hon gav upp. Läraren alltså. Det enda hon kunde uttala var: ”semesliel”. Alltså, när kineser skall uttala "R" blir det "L", och detta lät så förbaskat roligt, att jag höll på att få en skrattattack. Jag höll mig, som tur var. Pinsamt annars.

Jag har även gjort upptäckten att det innebär vissa svårigheter att kommunicera med japaner och kineser på franska. Speciellt om man är, som jag själv, i nybörjartagen. Jag skulle vilja att ni nu visualiserar er själva i denna situation, dvs. samtalandes med en kines/japan på franska. Visualisera hur japanen/kinesen pratar detta språk med japansk/kinesisk accent. Lätt som en plätt!

Tjollahopp!

Ja, mina vänner, den här bloggen blev ju inte lika tjusig som jag lyckades få min förutvarande. MEN... det är ju, när allt kommer omkring, innehållet som räknas.

Puss

Jag beslutade mig för att byta bloggadress, så att mina kära vänner och släktingar lättare kan kommentera min inlägg. På min förutvarande bloggadress kunde man endast kommentera om man registerade sig själv, vilket verkade vara en krånglig procedur. Nu kan vem som helst, som känner för det, ge sina synpunker. Något jag skulle uppskatta oerhört. Om alla äckliga gubbar höll sig borta, skulle jag uppskatta det oerhört också.

I morgon bär det så av till Toulouse, på en språkresa jag sett fram emot bra länge nu. Det känns som jag mest gått och flummat runt de senaste dagarna, vilket antingen kan vara ADHD eller en undermedveten nervositet. Jag hoppas på att det är det sistnämnda, mest med hänsyn till min omgivning. Hur skulle folk kunna stå ut med mig då? Och vad skulle min blivande värdmamma i Toulouse tänka om Sverige och svenskar, om den första hon träffar lider av ADHD och endast kan yppa några få ord på franska? Det skulle onekligen bli en dålig start på vår framtida relation. Jisses...

Nu ska väl det mesta och väsentligaste vara färdigpackat och planerat. Jag kommer att åka från Skavsta flygplats i morgon förmiddag och landa i Paris 2 h och 15 min senare, för att därefter ta höghastighetståget ner till Toulouse. Fett coolt att få testa på ett snabbtåg alltså! Läste någonstans att hastighetsrekordet är 574,8km/h (!!!), men min tågresa kommer (förhoppningsvis) inte gå fortare än ca 300 km/h. Jag anländer kl 00.48 i Toulouse, vilket är ganska sent. Naturligtvis har jag meddelat min värdmamma detta, och det är nog inga problem, men jag känner mig en aning "påträngande," när jag kommer fram mitt i natten och hon ska jobba tidigt dagen efter. Det blir ett: "Bonsoir Madame, je m' appelle Stina, je viens de Suede... Bonne nuit! - sedan läggdags. Inte mycket att göra åt dock, det fanns inget annat lämpligt tåg.

Skolan börjar 8.30 på måndag och ligger, som tur är, endast 5 min à pied från mitt boende. NAJS!

Nästa gång ni hör från mig sitter jag troligtvis på min rum i Toulouse, med en basker på huvudet och en baguette i ena handen.

BISOUS